Myten om det färgblinda Sverige krossas i Uppsala

Den svenska självbilden om att det bara är ett fåtal individer som står för rasismen i samhället krackelerar när afrosvenskars erfarenheter tas på allvar. Det konstaterar journalisten Joanna Korbutiak efter panelsamtalet Afrosvenska historier: spåren av slaveri och kolonialism.

Några hundra åhörare har tagit sig till Universitetshuset i Uppsala den 20 januari för att lyssna på kvällens panelsamtal. Under den guldklädda kupolen på den stora scenen sitter Victoria Kawesa som är lektor i genusvetenskap vid Södertörns högskola, Faaid Ali-Nuur från Afrosvenskarnas riksförbund, artisten Adam Tensta, den amerikanske gästforskaren i kulturantropologi och etnologi Ryan Skinner och Göran Rydén som är professor i ekonomisk historia.

– Till att börja med måste vi i Sverige inse att vår roll i slavhandeln och kolonialismen var mycket större än vi tror, inleder Göran Rydén.

Moderatorn Maria Ripenberg berättar att hon nyligen varit i Ghana, där spåren av slaveriet utgör konkreta inslag i människors vardag och slavforten numera finns på UNESCO:s världsarvslista.

– Men hur många här hemma känner till att flera av forten byggdes av Sverige?

Victoria Kawesa problematiserar det faktum att den svenska kolonin Saint-Barthélemy ofta beskrivs som en liten koloni, näst intill ett skämt. Så sent som den 9 oktober 1847 köptes den sista förslavade afrikanen i kolonin fri av den svenska staten. Precis som Afrosvenskarnas riksförbund vill Victoria Kawesa att den 9 oktober därför ska bli en nationell minnesdag för att hedra offren för den transatlantiska slavhandeln.

– Det skulle ge oss en historisk koppling till Afrika. Vår historia med Afrika började inte i och med att afrikanska flyktingar, som jag själv, kom hit på 1980-talet.

Faaid Ali-Nuur berättar att Afrosvenskarnas riksförbund ordnar stadsvandring i slaveriets fotspår i Gamla stan i Stockholm. En rundtur som FN:s diskrimineringskommitté, efter ett besök i Sverige som syftade till att undersöka svartas levnadssituation, rekommenderat borde erbjudas skolungdomar.

– I rapporten fastslår de även att svarta har sämre tillgång till vård, utbildning och bostäder.

Han poängterar att den självbild som finns om att Sverige är ett land fritt från rasism, alternativt där rasism endast finns hos ett fåtal individer, inte stämmer överens med den bild som det internationella samfundet och afrosvenskar själva har.

Ryan Skinner är inne på samma tema när han pratar om det färgblinda Sverige som väljer att bortse från afrosvenskars erfarenheter.

– Först när vi tar dem på allvar kan samtalet bli intressant, men kanske även obehagligt.

– Många vita svenskar hävdar ofta att ”jag ser inte dig som svart, utan som människa” när de möter mig, men jag är ju svart, det går inte att komma ifrån. Den här ”färgblindheten” raderar ut maktaspekten och erkänner inte att svarta människor faktiskt rasifieras och behandlas enligt rasbiologiska föreställningar, säger Victoria Kawesa.

– Jag tror att Adam Tensta satte fingret på det här obehaget när han vägrade vara duktig och prata om sin skiva i Nyhetsmorgon förra sommaren, konstaterar Ryan Skinner.

Samme Adam Tensta delar med sig av olika exempel från sitt liv där hans hudfärg spelat roll, från att han endast använde sig av sina svenska namn på sitt cv till att han inte såg någon som såg ut som honom på barnprogrammen när han var liten.

– Men 1994 hände något. När jag såg Martin Dahlin och Henrik Larsson i fotbolls-VM i USA kunde jag för första gången identifiera mig och jag kände mig stolt.

Samtalet lyckas belysa Sveriges koloniala historia och peka på dagens strukturella diskriminering och den vardagsrasism som svarta ständigt möter. När det kommer till konkreta åtgärder för hur vi skall kunna komma till bukt med problemen blir det däremot mer diffust och slutsatsen tycks vara att vi inte kan göra för mycket, inga åtgärder är för radikala eller extrema.

Panelen lyfter även de framsteg som ändå skett på senare år, exempelvis introduktionen av vithetsbegreppet och precis när man känner att vi ändå kommit någon vart kommer en fråga från publiken som ifrågasätter fokus på svartas utsatthet. Frågeställaren själv ser inte människor som svarta eller vita, och borde vi inte alla förenas i en kamp? Adam Tensta möts av applåder när han i avslutningsrundan ger svar på tal.

– Var och en för en egen kamp, men det betyder inte att våra kamper nollställer varandra. Bara för att vi pratar om svart kamp betyder inte det att en annan kamp är mindre angelägen. Det viktiga är att våra röster hörs.

Panelsamtalet arrangerades av Uppsala universitets Forum för Afrikastudier i samarbete med Upsala nya tidning.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV