Näthatet kokar i det uppkopplade, anonyma samhället, men hatarnas missriktade krafter borde istället tas tillvara för att skapa samhällsförändring, menar veckans debattörer.
Det finns ett konstigt samband kring dessa hatande män. Det brukar sägas att de som hatar är män som blivit arbetslösa, förlorat sin fru, har svårt att behålla kontakten med barnen och kanske till och med saknar bostad.
De som får hatmailen, Åsa Linderborg, Katarina Mazetti, Maria Sveland, Sara Stridsberg och andra, har det gemensamt att de kritiserar makt och auktoritära strukturer. Varför ser förlorarna inte dessa kvinnor som sina bundsförvanter? Är det inte besynnerligt att de hatande männen vänder sig just mot dem som kritiserar de samhällsstrukturer som slagit ut dem? Varför hatar de inte Wallenberg och Reinfeldt? Hade det inte varit mer logiskt?
Offren försvarar dem som knäckt dem. Det är inte rationellt, men det är vad som sker. Precis som människor som tagits som gisslan ofta försvarar sina förövare.
Männen som förlorat allt tål inte kritik mot dem som orsakat deras olycka.
Kvinnliga skribenter som vänder sig mot den bestående ordningen får höra att de är horor, borde straffknullas (ett nytt besynnerligt ord som plötsligt används väldigt flitigt) och dödas. Man sänder hatbreven och för ett ögonblick är man män med makt.
Kvinnorna behöver inte ens vara uttalat samhällskritiska. Det tycks räcka att de arbetar i offentligheten. Aktuellt-journalisten Anna Hedemo är så korrekt någon kan vara. Ändå väcker hon utslagna mäns vrede och mordhotas.
Vårt utslagningssamhälle skapar losers, både män och kvinnor. Men det är männen som blir näthatare och som röstar fram Sverigedemokraterna. Inte får väl Reinfeldt mail från kvinnor, som säger att de tänker våldta honom och döda hans barn.
Hoten blir allt råare. Paradoxen är att förlorarna, män som förlorat allt, inte blir revolutionärer utan attackerar andra som också tvingas kämpa för sin rätt i samhället, kvinnor och invandrare.
Förlorarna ansluter sig till Sverigedemokraterna. De försöker vrida klockan tillbaka till hur det var när arbetslösheten bara låg på några få procent och när män var familjeförsörjare. Och Sverigedemokraterna ger dem gemenskap och känsla av makt. De skyller sina misslyckanden på kvinnofrigörelsen och invandrare istället för på regeringen och storföretag som rationaliserar intill desperation för att öka sina vinster.
Att stödja Sverigedemokraterna och att utsätta kvinnor för vettlösa hatkampanjer ger inte arbetslösa män några nya jobb. Ändå satsar de på Sverigedemokraterna för där är de välkomna. Tänk om de vanliga politiska partierna kunde fånga upp dessa losers! En gång organiserade arbetarrörelsen de maktlösa. Tänk om vänstern igen kunde bli en befrielserörelse för dem som står utanför samhället. Och varför skulle inte Miljöpartiet kunna ta samma roll? Nästa valrörelse kommer inte att ge arbetslösa och hemlösa bättre villkor, inte det minsta. Tänk om de som känner sig som värdelösa nollor bjöds in att vara med och bestämma vilka som ska stå på valsedlarna och tala vid torgmötena – då skulle vi få en helt ny politisk debatt. Och Hedemo och Linderborg och Stridsberg och andra kvinnor skulle kunna öppna sina mailboxar och läsa meningsfulla politiska förslag istället för hatmail.
De som känner sig utstötta är inte nazister, främlingsfientliga, kvinnohatare – utan människor som behöver hopp för framtiden, få betyda något. De behöver att S och V och MP säger att vi förstår er desperation och tillsammans med er vill vi skapa en framtid. Vi vill att ni använder er förtvivlan till något bättre än att skada andra människor.
