I början av juli beslutade Stockholms tingsrätt dessvärre att inte pröva det så kallade Magnoliamålet i sak. Magnoliamålet yrkade bland annat staten är ekonomiskt skadeståndsskyldig då staten genom Vattenfallsaffären brutit mot mänskliga rättigheter, däribland rätten till liv. I detta avseende skiljer sig Magnoliamålet från andra klimaträttsfall som drivits de senaste åren, exempelvis det nederländska klimatfallet Urgenda. Urgendamålet, till skillnad från Magnolia, yrkade (framgångsrikt) på att staten skulle åläggas att vidta större åtgärder för att minska koldioxidutsläppen, men utan att yrka på skadestånd.
Beslutet från Stockholms tingsrätt är opedagogiskt, både ur juridisk och lekmannasynpunkt. Visserligen stämmer det som tingsrätten fäste vikt vid; att en skada faktiskt måste inträffat för att en skadeståndsskyldighet ska uppträda. Det skadeståndsrättsliga institutet lämpar sig dessvärre inte för pågående och framtida irreversibel global miljöskada, bland annat därför att sådan skada inte enbart kan mätas ekonomiskt.
Men att, som domstolen gör, avfärda de förväntade effekterna av Vattenfallaffären som ett ’hypotetiskt resonemang’, utan att resonera kring den myriad av internationella miljörättsliga principer på området, och Sveriges egna åtaganden, signalerar en dryghet och ointresse från domstolen för sakfrågan.
Beslutet var inte oväntat. Sverige slår sig ofta för bröstet i miljö- och utvecklingsfrågor samtidigt som det saknas en rättstradition av att utmana statsmakten. En orsak är att juristkåren aktar sig för mycket för att lägga örat mot marken för att stämma av juridiken mot samhällsutmaningarna. En annan orsak är att den svenska självbilden vägrar att erkänna sin egen roll i kolonialismen, däribland koloniseringen av Sápmi (Sameland). I postkoloniala sammanhang brukar detta beskrivas som den svenska exceptionalismen. Det vill säga föreställningen om att i Sverige råder inga av de ’konflikter’ som finns i resten av världen. Den här typen av konflikträdsla omöjliggör de samhälleliga diskussioner som skulle behövas. Istället sitter vi där, som på en stel släktträff, tvingade att spela med i ett falskt kollektiv.
Organisationen Push, som drivit målet, kommer att överklaga tingsrättens beslut. Det, tillsammans med det nya nätverket av jurister för naturens rättigheter, gör att vi snart kan förpassa föreställningen om den svenska exceptionalismen till historien.
