”Livet på den svenska landsbygden är förenad med mystik. När det skildras inifrån öppnar sig en rik värld som obönhörligt drar läsaren till sig,” skriver recensenten Alexander Stinggård om Elin Olofssons debutroman Då tänker jag på Sigrid.
Den stora gården i Jämtland har stått tom och ropat efter sina ägare i flera år. De som brukat jorden där har gått under, brutits av och försvunnit. Storgårdas arvinge har inte sett ditåt sedan barnsben och hans dotter, Hanna, jobbar på en reklambyrå i Stockholm. Huset vittrar sönder under tyngden av sorgen och smutsen; farstukvisten har snart sett sin sista vinter.
När Stockholm till slut förvandlas till näsblod i ett konferensrum, och Hanna inte längre står ut med sitt obesvarade kärleksförhållande till chefen, bestämmer hon sig för att vända åter. Vända uppåt till skogarna och den eviga vintern. Hon söker ensamheten och den totala tystnad som omger den gamla jämtska bondgården. Kärleken lämnar hon kvar i Stockholm för att rikta blicken åt alla de tavlor som hon egentligen tänkt måla under åren som art director. I tystnaden och spåren av de människor som bott på gården finner hon mörka minnen och familjehemligheter som letar sig in i svettiga drömmar och sömnlösa nätter. Det knakar och river i faderns barndomshem som hon aldrig tidigare besökt.
I Då tänker jag på Sigrid tecknar Elin Olofsson dessa minnen med precision, går in och ut genom människor från nu och då för att kunna säga något om Hanna. Stockholm står som en blek avbild att måla landet på, och vackert är det när gården och den kringliggande skogen nagelfars. I centrum för denna psykoanalys står kvinnan som lånat sitt namn till titeln. Roten till ondskan, Storgårdas mora, Hannas farmor som fördrivit sin andra son för att se den första vanvårda djuren i fjöset. Sigrid som handlat gott i motvind och inte får upprättelse förrän det dittills ointresserade barnbarnet plötsligt står i rummet på ålderdomshemmet med vädjan om sanning och en vilja att förstå. Sig själv, sin far; sin farbror som hängde sig i köket efter år av alkoholmissbruk och misslyckanden.
Kring Jämtland och människorna runt gårdarna och i byn Gärningsberg ritas poetiska, nästan mytiska, portträtt medan Hannas liv i Stockholm bleknar bort i bakgrunden. Det nya moderna, den snabba karriären och den intensiva kärleken, blir blott en ingång till historien om en familj som slitits itu av missförstånd och gräl. Livet på den svenska landsbygden är förenad med mystik som successivt försvunnit från litteraturen. När det skildras inifrån, av någon som kan ge liv åt de slumrande orterna, öppnar sig en rik värld som obönhörligt drar läsaren till sig. Här är det vackert och sant; här finns blod i sidorna, sorg i texten. I Gärningsberg är orden angelägna, i Stockholm inte så mycket eller knappt alls.
Det som från början kanske var tänkt som en kärleksroman växer genom kapitlen till en släktkrönika med djupa rötter. Det går att tänka sig att Olofssons slutprodukt är skild från ursprungsidén; den ganska trötta historien om en ung tjej med kärlekstrassel i storstan blir istället en berättelse om en åldrad, strax döende, kvinna vars öde resonerat ner genom generationerna.
