Kurs kombinerar graffiti och demokrati

Luleå har en anrik historia när det gäller graffiti. Precis som i Umeå har graffitiscenen varit stark ända sedan 1980-talet, med flera kända målare. En del av de tidiga målningarna finns fortfarande kvar.

I dag har Luleå två lagliga väggar. Den ena ligger mitt i stan och syns från en av stadens mest trafikerade vägar. Den andra ligger i anslutning till en skejtpark längre ut från centrum. Kommunen har dessutom beställt en av Sveriges största målningar på en vattenreningsanläggning, berättar Tomas Örn, en av ledarna på helgens kursträff.

– Kommunen har också ett projekt för att lyfta graffiti i offentliga miljöer. På fritidsgårdarna har ungdomar tillsammans med fritidsledare målat gångtunnlar och busshållplatser. Det grundar sig på en handlingsplan som sägs vara mot klotter men som innehåller en passus som möjliggör graffiti. I princip alla partierna står bakom det.

Anja Örn har varit med och ordnat kursen och hon tycker att det finns hyfsade möjligheter att spreja i Luleå.

– Jag upplever att graffiti uppmuntras. Kommunen säger visserligen att ungdomar har fått måla i gångtunnlar som ett sätt att förhindra förstörelse i stan, men det är ändå ett trevligare sätt att hantera frågan än att ha nolltolerans.

Kursen arrangeras av Galleri Syster i Luleå som en del av deras projekt Lillasyster, se faktaruta.

– Många av de ungdomar som vi jobbar med är intresserade av graffiti. Vi ville ta det på allvar och föra det vidare, säger Anja Örn.

Som konstnär är hon väldigt intresserad av det offentliga rummets möjligheter.

– De som får tillträde till offentliga platser är ofta de som har ekonomiska rättigheter. Graffiti kan vara en röst i det offentliga rummet. Alla aktioner som äger rum där andra också vistas är intressanta, där meningen är att mötas.

Kursen inleddes den 24–25 april med träffen Praktik och politik som kombinerade två aspekter av graffiti. Dels handlade det om hantverk, teknik och skissande. Och dels handlade det om graffitins sociala aspekter och det offentliga rummets rättigheter och skyldigheter.

Huvudledare är Tobias Barenthin Lindblad, tidigare graffitikonstnär som nu driver ett förlag med inriktning mot gatukonst och de urbana uttrycken.

– Från början fascinerades jag av graffitins formspråk och estetik. Men jag fastnade också för att den fanns på offentliga platser.

Han menar att graffitin är mer av ett traditionellt hantverk än vad konceptuell konst är. Det gäller att nöta in tekniken, lite som i exempelvis kalligrafi. Under kursen kombineras hantverket med frågor kring maktstrukturer i det offentliga rummet.

– Vem kan uttrycka sig och hur? Det handlar om sådant som könsmaktsordningen – det behöver komma in mer kvinnor i gatukonsten och graffitin – och trafikmaktsordningen, alltså var du kan röra dig i stan om du går jämfört med om du kör bil. Och om maktstrukturer när det gäller barn, ungdomar och vuxna. Ungdomar har oftast inte har så många platser där de får vara.

Tobias Barenthin Lindblad tar den arabiska våren som exempel på hur viktigt det offentliga rummet är.

– På offentliga platser har du yttrandefrihet och mötesfrihet, och det är viktigt i en demokrati. Vad hade hänt under det arabiska upproret om folk bara hade gått med i en regimkritisk grupp på Facebook och sedan fortsatt att titta på såpor på tv? Regimen hade inte brytt sig. Förändringen skedde när folk gick ut och protesterade.

Han menar att det här är frågor som sällan diskuteras och tycker att det är viktigt att särskilt ungdomar reflekterar kring vilka rättigheter de har.

– Som enskild medborgare har du i många städer ingenstans att uttrycka dig på offentlig plats. Demokrati bygger på dialog. Det blir knepigt när det är lätt att köpa sig plats i form av reklam och medborgarna inte kan svara. Då blir det en monolog.

Det ger gatukonst och graffiti en särskild roll att spela, enligt Tobias Barenthin Lindblad.

– Gatukonstnärer är bra på att vända upp och ner på strukturer och ifrågasätta. Även taggar kan göra det genom att de tar plats.

Nolltolerans mot graffiti, som till exempel Stockholms stad hade fram till nyligen, tycker han är en jättedålig idé.

– Nolltoleransen är baserad på tyckande och känslor istället för fakta och kunskap. Det handlar om moralpanik och om ekonomiska intressen och leder till att man exkluderar folk på ett tråkigt sätt. Att avskaffa dialog är gravt antidemokratiskt.

Han menar att nolltoleransen prioriterar äganderätten framför yttrandefriheten och att den kostar enorma summor utan att ge större effekt.

– Jag har svårt att tänka mig att en liknande politik på något annat område, som exempelvis inom vården, skulle få fortsätta utan att utvärderas när den bara kostar mer och mer pengar.

Ett nyckelbegrepp under kursen är mellanrum, berättar Anja Örn. Bland annat var deltagarna i helgen ute på stan för att leta efter mellanrum med potential.

– Det kan finnas mellanrum i en stad eller i skogen där det inte är planerat och programmerat. Där kanske man hittar utrymmen att vara på och agera. Och Galleri Syster kan vara ett mellanrum där man kan hitta ett eget space, det är ganska viktigt för oss.

Också Tobias Barenthin Lindblad är intresserad av begreppet mellanrum. För en tid sedan träffade han en gatukonstnär från Berlin under ett seminarium i Spanien. Många av deltagarna ville veta hur en stad kunde bli mer som Berlin, med sin levande gräsrotskultur, och konstnärens svar var just att mellanrummen var avgörande. Att det var viktigt att värna om rivningslokaler och ödetomter. Därför tänker Tobias Barenthin Lindblad att det kanske vore bra att skapa stadsreservat, där områden skyddas från höga hyror och där vissa verksamheter gynnas för att skydda stadens mångfald.

– Det handlar också om dålig ekonomi. I ekonomiskt svaga tider finns goda chanser för kulturen att blomstra. När det går bra ekonomiskt finns det inga lokaler och de fysiska mellanrummen byggs igen.

Mentala mellanrum är också viktiga, och tidsmässiga, menar Tobias Barenthin Lindblad. Pauser för att reflektera och vara kreativ, som tenderar att försvinna när vi ständigt är uppkopplade.

– Har du mejlen i telefonen blir du hela tiden störd i dina tankegångar.

Det gäller även barn och unga, som han tycker behöver tid att vara ensamma istället för att ständigt övervakas av vuxna.

Katarina Skarin är en av deltagarna på kursen och lockades av att den både innehöll praktiskt arbete och föreläsningar. Hon har målat en hel del graffiti tidigare och gillar både stora muralmålningar av konstnärer som Carolina Falkholt och mer vardagliga målningar och taggar.

– Det är kul att se återkommande grejer eller att något får sitta kvar, blir borttaget och det sedan kommer något nytt.

Förutom att måla graffiti tecknar hon mycket och skulpterar också i tenn.

– Men som konstnär får man mest uppdrag inom graffiti. Jag har målat lite graffiti privat och för företag, men det känns inte så utvecklande. Uppdragen är mer design än fritt skapande.

Katarina Skarin deltar också i Lillasysterprojektet och har bland annat kurerat en utställning och varit med och ordnat kurser för ungdomar.

– Jag är med för att det är en jättebra deal. Allt är gratis och man får värsta känslan av att visa upp sig själv.

Känner du att du har utvecklats genom att vara med i projektet?

– Absolut! Jag vet inte om jag skulle ha hållit på med konst lika mycket annars. Men nu har jag till och med skaffat f-skattesedel. Och så har jag lärt mig att organisera grejer och nätverka med folk. Det har varit en enorm utveckling.

Kursens andra träff hålls den 16 maj.