Krönika: Flytta eller stanna?

Har de som stannar djupare rötter? frågar Ingela Jönsson i en text om Hälsingegårdar och utflyttning.

Hur djupt måste rötterna gå innan man känner sig helt rotad i en omgivning? Varför flyttar vissa medan andra blir kvar? Och vilka är det som flyttar, vilka stannar kvar? Det finns säkert lika många svar som frågor, beroende på med vems ögon man ser.

Själv tillhör jag utflyttarna. Jag växte upp i Hälsingland – vackrare landskap finns knappt. Tycker jag nu, varje gång jag återvänder. Under hela uppväxten var Arbrå hemma, där mina rötter fanns. Men ändå inte. Rötterna går inte tillräckligt långt ner, inte som i flera generationer.

Jag har fått många tillfällen att fundera över detta i samband med att vårt län Gävleborg fått ett världsarv, nämligen hälsingegårdarna. De stora pampiga gårdarna i Hälsingland, ägda av rika bönder som hade råd att bygga hus och dekorera rum enbart avsedda för fest. Ett världsarv att värna om och vara stolt över.

Är jag det? Jag är uppvuxen i Hälsingland men någon direkt koppling till hälsingegårdar har jag inte. Men visst finns en stolthet, det är ett vackert landskap med vackra hus.

Född i Skåne, med en förälder från Halland och den andra från Ångermanland, blev jag aldrig någon ”urhälsing”. Inte på riktigt. Inte ens dialekten blev så där genuint hälsingsk – hemma talades andra dialekter, uppblandat med hälsingemål. För min del blev det varken eller.

Jag bor i Gästrikland sedan många år men kallar mig fortfarande hälsing. Är man från Hälsingland eller Dalarna, då är man stolt. Så är det bara.

Säkert finns det fler landskap som bär på en sorts stolthet, men de finns också landskap som inte gör det. Undrar varför? Vad gör Dalarna så speciellt? Och Hälsingland? Är det de vackra landskapen? Hälsingegårdarna, de blå bergen eller Dalarnas älskade trähästar?

Varför stannade jag inte kvar kan man fråga sig?

Ett: Jag fick inte plats. Det var annat jag vill se, lära mig, uppleva.

Två: Jobb och utbildning. Inte så mycket att välja på.

Tre: I en liten ort har man redan sin roll, det är svårt att förändras. Inbillar jag mig. Men det kanske inte stämmer?

Jag tror de flesta utflyttare, varifrån de än flyttat, skulle ge liknande svar. Jag minns hur jag ibland avundades de som var nöjda. Som inte hade det där suget efter något annat. Något som man inte ens visste vad det var. Det verkade så skönt att bara luta sig tillbaka och ”vara hemma”.

Har de som stannar djupare rötter?

Många utflyttare återvänder efter några år. När man varit borta ett tag kommer längtan tillbaka.

När Lotta Svensson, sociologiforskare i Söderhamn, intervjuade ungdomar svarade utflyttarna att de egentligen trivdes hemma, men att det liv de ville ha inte gick att få där. De som stannade kvar trodde däremot att de förväntades vilja ha ett annat liv, att kanske vilja bli något och därför flytta. Som om det vore mindre värt att stanna kvar.

Det här är intressant – är man driven och vill något förväntas man vilja söka sig bort. Och de som stannar kan känna sig mindre värda, de är ju ”nöjda med det lilla” och saknar ambitioner? När det i själva verket är de som stannar kvar som håller liv i landsbygden. Det är värt mycket.

I dag tar många mindre orter emot flyktingar – människor som skulle kunna bli de som håller liv i bygden i framtiden. Många av dem flyttar vidare till större städer när de väl fått sitt uppehållstillstånd. Men om de stannar? Om de lyckas bygga upp företag och skapa liv och rörelse? Om kommuner verkligen satsar och ger stöd kanske även de mest slumrande samhällen kan väckas till liv igen.

Att flytta ses i dag ofta som positivt, att stanna som mindre ambitiöst. Åtminstone tycks det vara så de unga ser på det. Egentligen kanske det är tvärtom? Om alla utflyttare stannat skulle många småorter vara mindre ödsliga och förfallna?

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV