Folkteatern i Gävleborg vill ta reda på vad en framtida kollaps kan ge för nya möjligheter lokalt, och samtidigt testa ett nytt sätt att arbeta. Ambitionen med projektet Ett sjunkande skepp/ett växande slott är inte bara att skapa en föreställning utan också en långsiktig förändringsprocess.
Den främsta inspirationen till Folkteatern i Gävleborgs nya projekt Ett sjunkande skepp/ett växande slott är den amerikanska storstaden Detroit. Där har ekonomisk kollaps, fattigdom och förfall vänts till nya möjligheter med hjälp av odling, gemenskap och självförsörjning.
Kan en liknande framtid vänta för Gävle? Det är en av frågeställningarna som teaterns medarbetare Martin Pareto är intresserad av att undersöka.
– Jag vill åt den filosofiska tanken – är det så farligt med förändring? Kanske kan det växa något nytt ur undergången.
Ett sjunkande skepp/ett växande slott pågår till en början i sex månader och målet är att arbetet ska mynna ut i en utomhusföreställning i början av juni. Processen är uppbyggd kring det som teatern kallar budkavlar. Under en serie kvällar bjuds gäster in för att ge diverse perspektiv på framtiden, naturen och staden. De samtalar med varandra och med publiken och så överräcker de en budkavle som ska bli en pusselbit i föreställningen. Det kan vara allt från ett tips om en spännande person till en sång eller en dikt. Så småningom är tanken att även publiken ska kunna skicka med sina budkavlar.
– De blir som frön och så får vi se åt vilket håll föreställningen växer. Förhoppningsvis blir det tillräckligt mycket material för att vi ska kunna göra en gestaltning av det. Vi skriver pjäsen tillsammans, säger Martin Pareto.
En utgångspunkt för budkavlekvällarna är att undvika den polemik och positionerande som Martin Pareto ofta tycker präglar miljödebatten. Istället vill han hitta mellanrummen mellan ytterligheterna. Finns det en medelväg som vare sig innebär en utopi eller en dystopi? Av samma skäl vill han skapa sammanhang där människor kan tala till punkt och resonera tillsammans i lugn och ro, där det är högt i tak och tillåtet att vara naiv.
– Jag vill hitta verktyg. Min utgångspunkt är att de flesta av oss inte är jättepålästa utan står i en gråzon mitt emellan klimatångest och katastrof och inte vet vad vi ska göra. Jag tänker att vi kan försöka att ta reda på det tillsammans.
Inte minst vill han komma ifrån abstrakta resonemang kring tvågradersmål och hitta något enklare, mer konkret och mer personligt.
– Klimatångest och miljömål är svåra ord. Jag vill få ner dem i tinglighet, så att man känner jorden på något vis.
Första budkavlekvällen arrangerades 28 januari med temat Gamla resurser/nya resurser. Gästerna var Thomas Nylund, vd för Gästrike återvinnare, Annabell Rahm, arkeolog samt Erik Lith, Martin Lith och Hannes Lundin från möbelföretaget Lith, Lith, Lundin som endast använder lokala material. Gästernas budkavlar blev en väska av återvunnet material med goda råd i, ett bord samt en historia om en 4 000 år gammal krukskärva som motsvarar dagens konservburkar.
– Kvällen blev jättejättebra faktiskt. Med alla de inbjudna tyckte jag att mellanrummet och individen kom fram istället för att de pekade på systemfel.
Själv tror Martin Pareto att lokalsamhället blir allt viktigare i framtiden.
– Jag är verkligen ingen expert på omställning, men jag tror inte att vi kommer att leva som vi gör nu. Jag tror att vi kommer att bli tvungna att odla mer nära, spara resurser och resa mindre, men att vi ändå har kvar tekniken och internet. Det är väl min förhoppning, och inte att allt rasar och det blir katastrof.
Martin Pareto tycker att det är galet hur fjärmade vi blivit från saker som varit självklara genom hela mänsklighetens historia och menar att många är inne på liknande spår.
– Jag tror att kunskaper som gått förlorade kommer tillbaka och att vi tittar på vad som var bättre förr. Jag tänker på min mormor som sparade använt presentpapper och plastpåsar och jag upplever att det har blivit mer och mer slit och släng.
Han förespråkar istället en helhetssyn där vi är en del av naturen.
– Det kan låta flummigt men naturen ska också vara en samtalspartner som vi värderar. Jag upplever att vår värld är så artificiell. Om man ser sig själv som en del av naturen, tror jag man får ett annat förhållande till slit och släng.
Han tycker att även teaterns produktioner kunde ha en längre livslängd.
– Ofta bygger man upp en föreställning utifrån ett tema, turnerar med den några månader, slänger den och så kommer nästa tema.
Teatern skulle också vinna på att se större sammanhang än bara människan och hennes känslor, tror han, och ser Shakespeare och hans naturmetaforer som en förebild.
– Jag kan uppleva att språket är väldigt byråkratiskt. Vi behöver se att vi är en del av naturen istället för att människor är högst upp i hierarkin som skapelsens krona.
Martin Pareto hoppas att processen ska leva vidare även efter att föreställningen haft premiär.
– Tanken är att om föreställningen faller väl ut ska vi kunna lägga på fler budkavlar, flytta till olika platser och ta med det lokala där. Min dröm är att det här ska växa vidare, att teatern kan fortsätta att tänka så här in i framtiden och vara en del av en förändring.
Nästa budkavlekväll är planerad den 24 februari på temat Utopi/dystopi. Följ arbetet via Folkteatern i Gävleborgs nyhetsbrev eller Facebooksida.
