Förändringar i klimatet ger sig till känna i fjällekosystemet i Sápmi (Sameland) i form av snabba skiftningar i temperatur, milda vintrar och kalla vårar. Det ger ingen stabilitet i årstiderna och försvårar renens vinterbete. – Klimatförändringen är det värsta hotet mot renskötseln för den går inte att stoppa, säger Lars-Ola Jannok, renskötare i Baste sameby, Gällivare kommun.
Just nu ser vinterbetet bra ut på den plats där Lars-Ola har sina renar och han säger att renarna är i bra kondition. De senaste dagarna har han arbetat med renskiljning. Renarna har samlats ihop från fjället, drivits in i en hage och samebyns olika familjegrupper har skiljt ut sina respektive renar för att flytta dem till skogslandet. Han har nyligen kommit hem från en tre mils renflytt med skoter på fjället.
Det har blåst otroligt mycket de senaste veckorna och det är inte helt riskfritt att vistas på fjället i stormigt väder och dimma. Det är höga fjäll där Lars-Ola samlar renarna under den här perioden, uppåt 1 600 meter över havet.
– Faller man nerför ett stup där blir det inte så mycket kvar av en, så vi väntade in bättre väder i en månad. Men nu är vi igång med sista skiljningen.
Det är tungt arbete som väntar för Lars-Ola och hans arbetskamrat, hunden Tjorri. Renar ska flyttas ner från fjället i några dagar framöver och han hoppas att det inte blåser upp till storm igen.
– Det är goda förutsättningar för att renarna kommer att klara av den här vintern, det finns ingen isbildning på träden och markbetet är inte låst än så länge. Det är klart, det kan växla och vi vet inte hur det ser ut framöver, men tills vidare får man vara nöjd.
Lars-Ola livnär sig helt på renskötseln och har arbetat som renskötare hela sitt liv. Han kan se hur vädret har förändrats de senaste 10–15 åren med mer nederbörd och snabba temperaturväxlingar.
– När jag var liten var vädret mer pålitligt och stabilt. Visst fanns det blidor, korta perioder som var mildare under vintern, även då. Skillnaden var att vi visste när dessa perioder skulle komma, kring allhelgona och juletid. I dag händer det oftare.
Vädrets instabilitet kan ha förödande konsekvenser för renarna som får svårt att komma åt sitt vinterbete. Det händer när temperaturerna skiftar snabbt och det bildas en isskorpa över marken. Betet blir låst.
– Ibland ser jag att det är minus 30 grader sent på kvällen. Nästa morgon kan det vara nollgradigt. Så brukade det inte vara förr när jag var liten, säger Lars-Ola som arbetat som renskötare sedan han slutade klass nio.
På samiska finns det 300 olika namn för snö. Den snö som gör det speciellt svårt för renen att gräva fram renlaven kallas ”cievve muohta” – ”varm snö”. Den varma snön är kompakt och som en deg i konsistensen. Den låser betet och gör att renarna söker sig uppåt fjället eller till skogslandet.
Det är ytterst viktigt för renens överlevnad att det finns lavskog, tallskog med hänglav, då detta är renens katastrofföda. Eftersom skogsbolagens industriskog tar mer och mer plats i skogslandet saknas det hänglav på flera områden där den tidigare funnits. Avsaknaden av urskog försämrar oddsen för renen att finna sin föda.
Ett annat resultat av snabbt växlande väder som förekommer emellanåt är isbildningar på kvistar och hänglav. När renarna äter lav med isbildningar drabbas de av så kallad ”skvalpmage”, får i sig för mycket vätska och dör av det.
Vid ett nödläge, när betet låser sig helt, finns möjligheten att stödutfodra renarna med pellets eller ensilage.
– Renen tappar kraft och går ner sig väldigt fort när betet låser sig så det kan vara nödvändigt med stödutfodring för att de inte ska bli för magra. En dålig vinter påverkar också vajornas förmåga att dia kalven på våren. Om hon är i bra kondition, om det har varit en bra betesvinter, kan hon ge tillräckligt med mjölk till kalven som föds på våren.
Lars-Ola har endast stödutfodrat någon enstaka gång och vill vara sparsam med det då renen lätt förlorar sin instinkt att söka föda på naturlig väg.
Det har förekommit några katastrofvintrar, Lars-Ola nämner några av dem, 1929, 1965 och 1966, då flera familjer blev av med nästan alla sina renar på grund av dåligt bete i samebyarna kring Gällivare.
– Förr i tiden fanns inte de hjälpmedel som finns i dag. Stödutfodring var inte ett alternativ. Inte heller fanns det möjligheter att vaccinera mot parasiten korm så som man gör i dag.
Lars-Ola blickar tillbaka till sin barndom och berättar att markerna var mer intakta då. Det fanns inte samma klimatproblem, det var bättre tider, säger han.
– När mina föräldrar var unga levde de nära renhjorden hela tiden och flyttade med den. Man skidade och det fanns inte moderniteter så som helikopter och skoter. Renskötarna levde i lavvos som sattes upp provisoriskt intill renhjorden. Det var ett tuffare liv, man fick äta det man hade och ta av naturen.
Fastän renskötseln är trängd av olika faktorer så som gruvindustri, skogsbolag, rovdjur och det fria friluftslivet är klimathotet den mest förödande faktorn då den inte går att påverka.
– Vi renskötare vill ha kalla vintrar och varma vårar, för renens bästa. Men nu är det tvärtom, varma vintrar och kalla vårar. Med den utveckling som sker i nuläget kan man tyvärr inte vara lugn, säger Lars-Ola.
