Rikard Palmquist gräver helst sin egen lera, blandar glasyr på aska från kaminen och vedbränner för att släppa ut så lite koldioxid som möjligt. Men han tycker inte att svenska keramiker generellt tänker så mycket på miljön.
Keramikern Rikard Palmquist försöker att använda lokala råmaterial så långt han kan. Det går att köpa svensk lera även om de flesta keramiker istället importerar sin lera från Tyskland eller Storbritannien. Lergodslera finns naturligt i stora delar av landet och stengodslera i Skåne.
I dag bor Rikard Palmquist i Stockholm, men han började sin utbildning i keramik på Bornholm. När han bodde där kunde han använda lokal lera till både själva keramiken och glasyrer.
– Bornholm är en guldgruva för keramiker. Jag grävde själv upp lera, rensade den från stenar och rötter och slammade upp den. Det var lite jobb men det kändes väldigt äkta. Det blir ett intimt förhållande till materialet som man jobbar med. Jag saknar det nu när jag inte har möjlighet till det.
Hans miljöintresse har hängt med ända sedan ungdomstiden, då han var aktiv i alternativa rörelser och bland annat var intresserad av olika sätt att bygga och bo. Det blev naturligt att även försöka att jobba miljövänligt med keramiken.
– Det går ju, men det ställer krav på en att tänka till. Att arbeta helt ekologiskt är nästan omöjligt men man kan göra små saker för att förändra, tror jag. Mitt sätt har varit att använda lokala material, gärna sådant som andra kastat bort.
Ett exempel är att han pratat med lokala stenindustrier om att ta vara på deras avfall. Stenmjöl som blir över när gravstenar tillverkas kan bli till glasyrer. Annars används oftast kemikalier för att få olika färger på glasyrer. Blåa glasyrer brukar innehålla kobolt, gröna koppar och röda järn. Barium, krom, kadmium och bly förekommer också i glasyrer. Flera av ämnena är giftiga att arbeta med även om de sällan är farliga efter bränning. Mycket importeras från låglöneländer, mer än hälften av världens kobolt kommer till exempel från Kongo-Kinshasa och Zambia. Många barn arbetar i gruvorna, skyddsutrustning saknas ofta och vattendrag förorenas.
Rikard Palmquist använder hellre lokala material. Glasyrer som är gjorda av lokala askor och leror blir oftast mer eller mindre brunaktiga eftersom de innehåller järn. Men det har sin charm, tycker han.
– Det går inte att få det glada färgspektrat, utan du hamnar i väldigt jordiga, murriga, mörka färger. Man blir begränsad men det är också en utmaning att göra en grej av det.
Han har bland annat återanvänt aska från husets vedkamin.
– Jag tycker att det känns väldigt tillfredsställande att ha varit med i hela processen. Det blir lite som gamla tider, då tog man vara på det man hade omkring sig. Det är en del av tjusningen när jag har grävt upp leran själv och bränt veden som blev till askan som får nytt liv som glasyr på en kopp. Vi lever mycket med slit och släng i samhället nu och det är inget bra.
Andra sätt att bli mer miljövänlig som keramiker är till exempel att ta vara på överbliven lera, slamma (blöta) upp den och använda den igen. Bränningen är också en viktig del av keramikens miljöpåverkan. Den som använder en elugn kan tänka på att fylla den så fullt som möjligt när det ska brännas.
I sin examensrapport från utbildningen på Bornholm undersökte Rikard Palmquist var elen till skolans brännugnar egentligen kom ifrån. Han kon fram till att 80 procent av Bornholms el kom från polsk kolkraft.
– Det blev en väckarklocka för mig. Minst CO2-utsläpp får man faktiskt när man eldar med ved. Särskilt om det är ved som ändå ska brännas upp, som gamla lastpallar.
Ända sedan han började med keramik omkring 1998 har han varit särskilt intresserad av just vedbränd keramik.
– Då kommer man ofta in på miljöaspekter. Att använda naturliga material har blivit en grej för många som vedbränner.
Men att vedbränna keramik är omständigt. En elugn kan du sätta igång på kvällen och lämna över natten. Keramik som ska vedbrännas måste vaktas under hela processen.
– Just nu bränner jag med el. Jag har två små barn och tiden räcker inte till för vedbränning. Men mitt mål i framtiden är att bygga en vedugn som bränner snabbt med så lite ved som möjligt. Dels för att jag tycker att vedbränning är roligt och tycker om uttrycket och dels med tanke på CO2-utsläppen. Jag skulle vilja undersöka hur man släpper ut minst.
Inspirationen kommer bland annat från miljömedvetna keramiker i Australien och Storbritannien. Han berättar om en brittisk keramiker som var självförsörjande när det gällde allt från grönsaker till leror.
– Jag attraheras lite av det där. Arbetet bakom kan få vara jobbigt. Det är fint om det syns i slutprodukten att det är någon som tycker om sitt hantverk. Många är inne på miljöspåret i USA, Storbritannien och Australien. I Sverige har jag inte stött på det riktigt. Det är lite konstigt när vi lever i en värld där miljötänkandet ändå finns.
När han träffar kunder har de ofta inte tänkt på keramikens miljöpåverkan. Han är med i ett keramikkooperativ i Stockholm som heter Kaolin och jobbar i butiken ett par gånger i månaden.
– Jag försöker att prata mycket om hur jag jobbar. Det är en bra plattform för att slå ett slag för mer ekologiskt och miljövänligt hos dem som köper keramik. Jag upplever att de inte har funderat på det.
