I staden måste vi finna kollektiva lösningar. Men hur ska de se ut?
Huset har det mesta som vi fantiserat om: stor trädgård med uppvuxna fruktträd, odlingsland och ett litet växthus. I källaren finns snickarbänk, svalt skafferi och gillestuga. I det utbyggda garaget finns gott om plats för odlingsgrejer. Huset har inte så många kvadratmeter men i vardagsrummet finns en öppen spis. Taket vetter åt söder, perfekt för solpaneler. Huset ligger nära det område där vi bodde förut så barnen kan gå kvar i samma skola med sina kompisar. Vi hittade vårt hem. Nu har vi flyttat. Här känns det som jag vill bo för alltid.
Men huset ligger i stan. I samma veva som vi skriver kontrakt på huset lånar jag David Jonstads senaste bok Jordad. Jag bävar lite för att börja läsa den, för jag känner redan till de hotande kriserna och vet att det är mer resilient att bygga sig en ekoby på landet än att skaffa sig lån på en villa i stan. För samma peng skulle vi kunna köpa en eller ett par gårdar på mindre ”attraktivt läge”.
Innan vi fann huset kände jag mig långt från jordad. Jag kände mig löst förankrad mitt i ett systemskifte med ena foten djupt rotad i den av industrialismen skapade bekvämlighet, påeldad av billig fossil energi. Andra foten sökande. Krisen är inte tillräckligt påtaglig och vår vardag genomsyras av lönearbete, skola och obekymrat umgänge med vänner. Jag kan inte riva upp min familj med barn som har det bra. Men i medvetandet och hjärtat har det i flera år vuxit en längtan till en annan plats, en plats där jag vill rota mig, kan sätta ett valnötsträd, kan förvara mat, kan få el och värme från sol och vind. Kollektiva odlingar och skapandet av en byggemenskap har varit min hjälp på vägen. Men jag känner igen mig i Jonstads otålighet i väntan på de kollektiva lösningarnas fullbordan.
Flytten och läsningen av Jordad gör att min medvetenhet stärks – vi måste jobba med omställning på olika nivåer. Att skaffa sig en ny tillvaro på landet i en mindre by med större möjlighet till självhushåll skulle jag rekommendera personer utan barn och familjer där barnen ännu inte nått skolålder. För det är knepigt med livsmedelsresiliens i bostäder utan förvaringsmöjligheter och utan plats för odling i närheten. 300 kvadratmeter odlingsyta kan försörja en familj på två vuxna och två tonårsbarn med grönsaker, frukt och bär som räcker året om. Det har Bella Linde provat och skrivit om i boken Rätt ur jorden.
Men hur många i stan har tillgång till odling i större skala? Vilka bostäder byggs i dag med jordkällare eller annat utrymme för egna konserver, torkade frukter och bär som kan vara smart att ha ett litet lager av – om elen skulle stängas av och därmed kyl och frys sluta fungera? I staden måste vi finna kollektiva lösningar. Men hur ska de se ut? Och alla vill inte odla. En omställning i staden måste ändå vara möjlig. Jordad fortsätter jag att forska vidare i hur.
