Mellan pärmarna ryms ett helt liv och resultatet är utmärkt, skriver Alexander Stinggård.
Om livet vore ögonblick antecknade med blyerts i marginalen skulle det vara mycket som inte kom med. Eller så skulle det vara fullt tillräckligt. Språket, en kameraplåt som lyckas fånga det lilla ljus som sipprar igenom den vardagliga meningslösheten. Och vore exponeringstiden bara tillräckligt läng, säg ett mänskoliv, skulle kanske bara det viktiga bli kvar och det som endast varit utfyllnad liksom suddas ut och glömmas bort. Men det nödvändiga, detta som blir kvar, är det poesi? Eller hellre en ärlig beskrivning av varat; en, ur ensamheten framdiktad, berättelse om det som varit där detaljerna om det som aldrig blev göms mellan raderna.
Vem är du Hilding Kvist? Bleknade minnen; en måndagsgrå exposé över folkhemssverige. Anteckna allt, se vad som fastnar sedan. När orden sveper genom de tysta rummen och rör upp det trista dammet är det som att en ny riktning blir utpekad. Framåt. Men samtidigt med uppmaningen att stanna kvar, dröja ytterligare ett ögonblick vid det som blivit sagt eller gjort. Allting är ändå samma sak, alla tider likadana; mänskan vägrar förändras särskilt mycket under den lilla stund hon har till sitt förfogande. Det torra konstaterandet i det begränsade utrymmet är varken nyskapande eller högtflygande, men däremot något så unikt som fullständigt ärligt. Och därigenom insiktsfullt. Poetiskt, på samma sätt som en seriestripp av Jan Stenmark är det. Här vilar en bitterhet som kanske är omöjlig att undvika för den som tar sig tid att summera livet i fraser och minnesbilder:
Allt i livet är på två vis / vid detsamma tillfället bra / och dåligt på samma gång / även detta ett ord av urmakaren Rune Svärd / vilket tål att sägas / såvida man inte lika gärna håller tyst.
Thomas Tidholm har med lugnt tempo knackat fram Hilding Kvists minnen. Allting är på sin rätta plats och det överflödiga ges inget utrymme. Mellan pärmarna ryms ett helt liv, men det är knappt att det märks. Arbete söks, kärlek förloras och vänner blir ovänner. Allt det där: barndom, värnplikt, barnavel, åldrande och slutligen död… Mot fonden av en sovande landsbygd i ett svenskt 1950-tal. Det blir inte tristare än så; men ack, livet skall ändock framhärdas. Genomlidas, utan att nyttan ifrågasätts. Och här ligger hela styrkan, vilket cementeras redan i den inledande dikten:
Den mörka musiken i radion / har upphört liksom kriget /…/ Har nu beslutat att anteckna allt.
Tidholm låter Hilding iaktta och fundera, skriva ner och gå vidare. Han ger ord till tankarna, låter ett begränsat språk leva ut i dikt efter dikt så att det i helheten kan nå sin fulla potential. Det knakar i den gamla gården som svärfar lämnat efter sig, folk kommer och går. Ensamheten är konstant. Tiden går, hela tiden; plötsligt är det fullt av familjeliv. Och sedan, lika plötsligt igen, är ögonblicken borta. Tidholms föresats att dokumentera en mänskas årstider i korta fragment och lösryckta tankar är god, resultatet utmärkt. Och trots att Hilding Kvist genomled sina bittra dagar för mer än ett halvt sekel sedan är igenkänningsfaktorn hög: en mänska är en mänska är en mänska.
