Tore and the no smokers har spelat hårdrock för unga sedan 1998. Med sina låtar om allt från mobbning till djurrätt vill de vara ett alternativ till traditionell barnmusik.
Bandnamnet Tore and the no smokers är inspirerat av en gravsten på kyrkogården i Visby. Där stod bara namnet Tore, inget efternamn, inga datum.
– Vi bestämde oss för att Tore nog rökte för mycket och dog av cancer, säger trummisen Conny Carlsson, som var den som startade bandet.
Han har tagit ställning mot rökning sedan han var 15. Numera jobbar han på Stockholms stad som förebyggare i tobaksfrågor. Men han är noga med att poängtera att bandet inte kritiserar rökare, utan tobaksindustrin.
– Vi är trötta på att vi inte har kommit längre trots att det är 2015. Sex miljoner människor dör varje år av rökning och fler än 200 personer dör varje år för att de har stått bredvid någon som röker. Det är ett slöseri med liv.
Icke-rökning återkommer i många av bandets texter. Ingen i bandet röker, inte heller de som hjälper bandet med exempelvis inspelningar eller hemsidesdesign.
– När vi har sökt bandmedlemmar har en del som sökt varit rökare. Men du måste leva och andas det här hela vägen. Vi är inga sellouts. Jag tycker om människor som lever som de lär.
När Conny Carlsson var yngre spelade han i många olika band. Den gemensamma nämnaren var att de flesta rökte, eller rökte på.
– Tore and the no smokers är det första bandet som inte gör det. Flera av oss är också veganer eller vegetarianer. Vi ifrågasätter det mesta, det är kul.
Låtarna handlar inte bara om antirökning utan om alla möjliga ämnen som barn funderar över, från frånvarande föräldrar till att våga vara sig själv. Sådant som många som gör barnmusik skriver om.
– Vanlig barnmusik har ofta bra texter och budskap, men lite löjlig musik. Men på våra konserter kan det stå både fem- och femtonåringar, säger Conny Carlsson.
Hemligheten bakom det breda åldersspannet är att musiken i första hand riktar sig till äldre barn.
– Om man fokuserar på de äldre når man automatiskt de yngre. Och jag tror att man måste skriva texter som man själv vill höra. Det vi skriver är det vi står för. Vi hoppas att yngre barn tycker att musiken är kul och medryckande, och att de förstår texterna när de blir äldre.
Conny Carlsson menar att traditionell barnmusik har låtit ungefär likadant i 30–40 år.
– Det är inget fel i det men vi kan vara ett komplement.
Han tycker inte att barnmusik tas på lika stort allvar som musik för vuxna.
– Det finns de som anser att det inte är så viktigt att spela för barn och att man kan göra det med vänsterhanden. Vi tycker tvärtom. Barnen är det viktigaste men det anses finare att spela för vuxna.
Ett av Tore and the no smokers mål är att vara bättre förebilder för barn än rockartister brukar vara.
– När vi växte upp fanns inte så bra förebilder. Vi vill dra vårt strå till stacken och komplettera det kommersiella.
Ett annat är att utmana normer för hur en ska vara.
– Vi tycker om att sjunga om fördomar. Vi frågar till exempel vem som har bestämt att killar ska ha blått och tjejer rosa.
Tore and the no smokers sätter också en ära i att alltid spela alla instrument live.
– Det vi gör är på riktigt. De senaste fem–tio åren har det verkligen hänt något. Allt är bara playback och det tycker jag är tråkigt.
Bandet har en maskot som heter Snuttis som brukar dyka upp på scen under spelningarna.
– Den kan laga mat, spela trummor eller gitarr, man vet aldrig vad den gör. Snuttis ser farlig ut, men bara för att man ser farlig ut behöver man inte vara dum, arg eller elak. Vi vill gå emot det här med att placera människor i fack.
Tore and the no smokers må ha viktiga budskap de vill föra fram, men framför allt spelar de för barn för att de tycker att det är kul.
– Det finns ingen ärligare och mer spontan publik. Unga kan ta det här. De förstår bättre än vuxna ibland. Vi får mycket feedback och de flesta är positiva till vad vi gör och förstår varför vi gör det.
Någon gång i framtiden hoppas Conny Carlsson att bandmedlemmarna ska kunna ägna sig åt Tore and the no smokers på heltid. Och bandet lär finnas kvar länge än.
– Vi hoppas att vår publik ska känna att det finns musiker som tar deras liv på allvar. Att vi finns som ett komplement till dåliga förebilder och kommersiella artister. Och när de blir äldre, att de känner att det fanns ett band som var på deras sida när de var små.
