För skogsbolagen går den ekonomiska vinsten alltid först. Men skogen har värden som är svåra att mäta i pengar, skriver Lovisa Larsson, naturvägledare och projektledare för Tipin i Tiveden.
Våren 1999 klättrade ett gäng med barn i syrenbuskarna på skolgården. De böjde ner och knäckte buskarna för att komma åt syrenblommorna. De sög nektarn ur bakre änden på blommorna och kastade sedan blommorna åt sidan för att börja slita i nästa gren efter fler. Bredvid syrenbuskarna stod ett ensamt barn storgråtande och skrek att de andra barnen förstörde buskarna i onödan. Barnen i syrenbuskarna skrattade och sa något i stil med: ”Det är ju bara buskar, det växer upp nytt! Det är jättegott, smaka!”.Till slut kom fritidspersonalen dit och satte stopp för syrenmarodörerna som gav sig därifrån. Kvar stod en snorande åttaåring bland brutna stammar, kvistar och sönderslitna blomklasar. Genom tiden och glömskans ridåer, viskar hon till mig att ”det här får inte hända igen”.
Så här sjutton år senare, önskar jag att det fanns en variant av fritidspersonal för skogsbolagen. En auktoritet som vänligt men bestämt kunde säga något i stil med: ”Nej, fy! Inte kalhugga fler skogar bara för att regeringen ropar ’grön tillväxt’! Tänk på den stackars biologiska mångfalden och ekoturismens behov av upplevelsevärden!”
Men det finns ingen sådan fritidspersonal och nog förstår jag att det inte hjälper att stå och skrika och gråta. Barnen i det här sammanhanget är olika organisationer och enskilda.
Självklart ska vi bruka skogen. Frågan är hur vi gör det och var vi gör det. Det är lätt att säga att trakthyggesmetoden är den rådande och mest vinsteffektiva metoden för skogsbruk i Sverige. Det är lätt att hävda och bekräfta skogens ekonomiska värde. Det är sant att skogen har ett ekonomiskt värde, precis som en havreåker. Skillnaden mellan havreåkern och skogen är att skogen har flera värden som är svårare att mäta i pengar. Skogen är ett ekosystem med naturvärden, men den har också ett starkt kulturellt värde för människan. I en värld som kopplar upp sig mot internet, men som släpper kontakten med naturen – har svenska folket en grund till återkoppling i skogen. Vi behöver skogen i dag mer än någonsin och vi längtar ut, längtar efter det genuina och ursprungliga. Vi nyttjar skogen för en mängd olika aktiviteter, för återhämtning och inspiration. Vi behöver skog som inte är skyddad av nationalparks- eller reservatsgränser, skog som är till för både det vilda och människan.
Tiveden skulle kunna vara en sådan skog. Tivedens nationalpark är i dag Sveriges sydligaste nationalpark med vildmarkskaraktär och har över 150 000 besökare varje år. Besökare som kommer hit för att uppleva svensk natur. Men Tiveden är mer än nationalparken, vi har 100 mil vandringsleder och 30 mil ridleder som tar besökare ut i fin natur. De som kommer till Tiveden kommer inte hit för att passera över kalhyggen och genom ungskogar. De kommer hit för skogen. I området finns många drivna entreprenörer som livnär sig inom turistnäringen. Dessa är hårt arbetande entreprenörer som sökt sig till Tiveden för att de vill bo och vara verksamma i skogen.
Det finns alternativ till trakthyggesmetoden. Det går att bruka skogen kalhyggesfritt, genom blädning – att en går in och tar mogna träd. Det är inte fullt lika effektivt, men du får bättre virkeskvalitet och slipper lägga ut pengar för plantor och stora maskiner. Den ekonomiska skillnaden är marginell.
Med kalhyggesfritt skogsbruk får skogen alltid vara skog, vilket bidrar till biologisk mångfald och att skogens andra värden respekteras. Sveaskog håller i skrivande stund dialog med entreprenörer i området, men det är tydligt att skogens ekonomiska värden får gå först. Ett hundratal provytor ska avverkas i olika omfattning de närmsta fem åren, utöver all annan påverkan. Sveaskog lyssnar, de är tillmötesgående och de har många fina ord om hållbart och långsiktigt skogsbruk. Vad de orden verkligen betyder ser vi först när träden fallit.
Emedan de ännu står, kan vi som medborgare berätta vad skogen betyder för oss och hur vi vill att den förvaltas inför kommande generationer. Genom tiden vill jag viska till den ledsna åttaåringen att stå på sig. För först då, när vi visar att vi bryr oss. Först då, finns det hopp för storskogar såväl som för en syrenbuske.
