Upprustningen av miljonprogrammet i Gränby i Uppsala har gjort att många hyresgäster inte har råd att bo kvar. Just nu pågår ett kulturprojekt där barn och vuxna i området ger sin syn på boende och trygghet genom bland annat film, dans och mosaik.
Fröet till Hyresgästföreningens kulturprojekt Våra hem såddes 2010 i Gränby då hyresgästerna fick veta att lägenheterna i miljonprogramsområdet skulle rustas upp. Grannarna i stadsdelen Kvarngärdet i Uppsala hade fått sina bostäder renoverade och samtidigt höjdes hyrorna med omkring 30 procent. Många tvingades att flytta ifrån området. Oron började att växa även i Gränby och ledde till demonstrationer, debattartiklar, möten och protestlåtar, berättar Åse Richard. Hon bor i Gränby sedan 12 år tillbaka och är projektledare för Våra hem.
– Vi gjorde mycket motstånd och lyckades väl komma en bit på vägen. Vi var några som tänkte att vi måste försöka gestalta det här på något sätt. Även om det är för sent för vårt område vill vi gestalta konsekvenserna av upprustningen på ett mer komplext sätt än fastighetsbolagens berättelse. Vi vill visa att en bostad inte är vilken vara som helst, utan ett hem och en del av en gemensam infrastruktur i samhället.
En grupp på tolv personer samlades i december 2013, bland annat dansare, filmare, grafiker, antropologer, fotografer, snickare, tecknare samt konstnärer inom måleri och mosaik. De flesta bor själva i Gränby och har sedan dess jobbat med sina respektive konstarter inom projektet.
Sandeep Dinker från filmorganisationen One people international har samarbetat med grafikern Linda Hammarberg. De har hjälp elever på grundskolorna i området att göra filmer om vad begreppen hem och trygghet betyder. Konstnären Elin Forssell har utgått från intervjuer med människor i området och foton från 1960-talet och framåt för att skapa målningar som inte bara visar hus utan också sociala relationer. Annica Almén Danielsson har samlat porslin från boende för att göra mosaik av. Dansaren och danspedagogen Mari Raudsepp har jobbat med tioåringar som skapat danser utifrån frågan vad som är ett hem. En grupp hyresgäster har gjort en stop motionfilm, med barnbarnens leksaker, som handlar om rättvisa, pengar, barnarbete och miljö. Och projektets konstgrupp förbereder nu en utställning som utgår från ett av de utrivna köken.
– Fastighetsbolagen tjänar på att slänga all inredning på tippen och sätta in billigt, nytt material. De får höja hyran om de sätter in nytt men inte om de bara renoverar det gamla – det känns ganska puckat. Vi märkte att pengar är den första drivkraften i ombyggnation, säger Åse Richard.
Ett syfte med Våra hem är att berätta om renoveringarna ur ett socialt perspektiv samt om demokrati, inflytande och miljöaspekter.
– Det blir stora sociala konsekvenser för alla som tvingas att flytta. Många blir deprimerade. En äldre kvinna fick sin första panikångestattack någonsin.
Enligt Åse Richard handlar det om att förlora kontrollen och inflytandet över sitt hem.
– Då blir man rädd, osäker och arg. Människor får inte förklarat för sig varför så stora förändringar måste göras och undrar varför de ska få parkett i hela lägenheten när de inte ens vill ha det. Reparationer har varit eftersatta i väntan på renoveringarna. Hyresgästerna har betala hyra i en massa år och inte fått nya golv eller tapeter och undrar nu var de pengarna har tagit vägen.
På ett större plan handlar projektet om att diskutera och problematisera kring den svenska bostadspolitiken.
– Vi tycker att hyresrätter ska finnas till ett överkomligt pris och att man inte ska behöva äga sin lägenhet om man inte vill.
En annan viktig fråga för Åse Richard är rättvisa skatter.
– Till exempel får du bara rotavdrag om du äger din bostad. Ett orättvist skattetryck gör att en nyproducerad hyresrätt bara i skatt kostar 2 000 kronor mer än en nyproducerad bostadsrätt. Vi pressas av lagarna att äga själva.
Hon vill också att hyresgäster ska få mer inflytande över sina bostäder. Och sist men inte minst skulle hon vilja se att staten tog ett större ansvar för upprustningen av miljonprogrammet.
– I dag är det fastighetsbolagen som ska sköta det här och de säger att de måste höja hyrorna för att ha råd. Men staten skulle kunna se det här som en infrastruktursatsning, ge förmånliga lån och ställa krav.
Åse Richard betonar att de som är involverade i projektet är medvetna om att deras bekymmer kan tyckas små i jämförelse med mycket annat som händer i världen.
– Men det är lite samma problem som det som händer när Ryssland och Brasilien bygger sina sportarenor. Förstår man processerna där vi bor kan man förstå det som händer på annat håll. Det känns inte som lyxproblem utan som en strukturell inställning i dagens samhälle som inte skulle behöva se ut så här.
Projektet avslutas med utställningar och seminarier på Gottsunda centrum och Å-huset i Uppsala i september men efter det hoppas initiativtagarna att arbetet ska kunna leva vidare.
