I Växjö konsthalls kommande utställning Frihet på barrikaderna ställs världen mot Sverige. Vad kan vi lära oss av andra länders politiska konst, och hur fri är egentligen konsten i Sverige?
I utställningen berörs frågor kring konst som bryter mot konventioner och möts av motstånd, konst som tillkommer under förtryck och i exil. Konstnärerna som visas den 25 oktober till den 12 januari arbetar i samhällen där konstnärskapet innebär en risk. Det berättar curatorn för utställningen Martin Schibli, som tidigare bland annat har varit utställningschef på Kalmar konstmuseum.
– Jag har intresserat mig för hur konsten ser ut på platser som är under transformation. Sverige är ganska stabilt medan det i till exempel östra Europa fortfarande pågår mycket förändring. Det betyder att konsten får en helt annan roll och konstnärer får en annan möjlighet att tolka och påverka sin samtid. Det vill jag återföra till Sverige.
Han menar till exempel att det är mindre väldefinierat exakt vad konst är i länder som förändras och att den då påverkar mer.
– Där kan konstnärer inte försvara sig med att ”jag gör bara konst”. Konsten blir en frizon som unga och begåvade män och kvinnor söker sig till för att få energi. Om man inte vill göra business eller politik blir konsten ett sätt att hitta sin plats.
Kulturen har ofta en mer undanskymd och inåtvänd roll i Sverige, menar han.
– Konststudenter från andra länder brukar säga att de framför allt vill kommunicera. Svenska konststudenter säger ofta ”jag vill utveckla mitt inre”. Jag tror att det finns saker i svensk historia som behöver ventileras, som tvångssteriliseringarna och den svenska neutraliteten som inte var så neutral. Men det sopas under mattan och det kanske spiller över på kulturen, olyckligtvis. Sverige har mycket att lära av andra länder.
Den kurdiska konstnären Hiwa K deltar med två videoverk i utställningen. Ett är Lemon som handlar om de våldsamma protester mot makthavare som ägde rum i kurdiska Irak 2011. Konstnären gjorde en intervention under en demonstration där han spelade musik från westernfilmen Once upon a time in America.
– Det blir en poetisk krock med verkligheten. Folk samlades runt honom samtidigt som det sköts och användes tårgas runt omkring och man ser folk bli träffade.
Det andra verket är en ny film där konstnären återskapar en fotbollsmatch från 1973 mellan Sovjetunionen och Chile. Det sovjetiska laget vägrade att spela i en arena som tidigare använts för att samla personer som skulle avrättas. Fotbollsorganisationen Fifa vägrade i sin tur att ställa in matchen och det chilenska laget tvingades att spela ensamma på planen.
Aliaa Elmahdy som framför allt blev känd i Sverige i samband med den arabiska våren deltar också med några bilder trots att hon inte främst betraktas som konstnär.
Och så visas dokumentation från en del av nätverket Femens aktioner både i Sverige och internationellt. Martin Schibli menar att organisationens estetik ligger nära det konstnärliga, och han tycker att det är intressant att se hur Femen betraktas i Sverige.
– Sverige är en udda fågel där Femen inte är accepterade, i synnerhet hos feminister. Varför just här? Och varför har Pussy Riot omhuldats totalt här utan att många riktigt har koll på vad de vill politiskt? Det är inte så stor skillnad i sak mellan Femen och Pussy Riot, tycker jag.
Martin Schibli hoppas att utställningen kan bli en ögonöppnare när det gäller konstens roll i Sverige och andra länder.
– Jag vill inte visa hur bra vi har det i Sverige, utan snarare att det finns konstnärer i världen som har tagit risker för att förbättra samhället. Kan det inspirera Sverige? Här är vi ofta för bekväma för att ta ställning, oavsett var vi står politiskt.
Han menar också att svenskar generellt har för dålig kunskap om Europas historia och vilka konsekvenser och konflikter som till exempel Andra världskriget fortfarande leder till. Situationen i Ukraina är ett aktuellt exempel.
Och att det finns ett motstånd här mot att visa konst från vissa delar av världen. Ett exempel är den chilenska konstnärsgruppen Cada som bland annat finns i Momas samlingar i New York. En av medlemmarna, Juan Castillo, har bott i Ångermanland i många år och visats i Sverige någon gång, men hela gruppen har så vitt Martin Schibli vet aldrig tidigare ställt ut i Sverige.
– Retoriskt säger många att de kämpar för tredje världen, men att se en konstnär från Polen, det går inte.
Under tiden utställningen visas ordnas en rad evenemang kring den. Bland annat blir det en diskussion kring den svenska konstvärlden och frågor som ängslighet, principen om armlängds avstånd mellan politiker och kultur, och självcensur.
