Har du någon gång varit med om den där otrevliga stress-snurren när du vaknar på natten och ältar allt du inte hunnit med, och så går skivan på repeat i huvet tills väckarklockan ringer? För många år sen sögs jag under en period in i den. Tills jag en dag tänkte att, nej, det här är ju inkörsporten till utbrändhet, det måste jag göra något åt! Det råkade vara en av de första småvarma vårdagarna, och jag tog ett liggunderlag och en filt och gick ut till kolonilotten där jag hade mina dvärghöns. Mitt bland hönsen la jag mig att sova. Och vilken sömn! Jag sov en halvtimme, och vaknade mer utsövd än jag varit på flera veckor.
Ett tag senare var jag på ett föredrag av SLU-forskaren Patrik Grahn, och fick förklaringen på vad jag varit med om. Han forskar om naturens och det grönas betydelse för hälsan. Han berättade om de hormonsystem vi människor växlar mellan: det aktiva, som triggas igång av en massa saker vi är med om, som nyheter, och en massa andra signaler vi får hela tiden under vår vakna tid. Och så det avslappnade hormonsystemet, som vi behöver växla ner till regelbundet, men som inte kommer av sig själv, utan behöver vissa signaler för att komma igång. Vilka signaler det är kan förstås variera från person till person, det kan vara musik, klappa katten eller en promenad i fin natur.
Och för mig blev det hönsen. För höns är väldigt vaksamma djur. Om allt är lugnt går de runt och säger ”Paaake-paake-paaa”, men så fort något händer, om så bara en katt närmar sig, då sträcker de på halsarna och säger ”Puck!” Sådant där vet ju mina instinkter, så klart, och det var därför jag kunde slappna av så fullständigt, för min inre vakt visste att den kunde släppa ansvaret att hålla koll till hönsen en stund, och bara vila.
Jag tror också att inom var och en av oss bor det en samlare från stenåldern, långt där bak i hjärnan, och den har inte hängt med i att det finns snabbköp. För länge sedan brukade jag bli dyster varje år när hösten kom. Det är väl inte så konstigt, tycker de flesta. Ljuset minskar, så är det ju. Men jag har en annan teori. Jag kom på den när jag en höst, på den tiden jag bodde i stan, gav mig ut och plockade björnbär. Jag var på ett toppenställe och plockade hink efter hink och cyklade hem och gjorde massor av sylt. Det året kom ingen dysterhet, fast dagarna blev kortare som de alltid blir.
Stenålderskvinnan inom mig hade förtvivlat varje höst, när hon visste att utan samlandet skulle jag och de mina dö av svält i vinter! Snabbköpet kan inte skicka de signaler som lugnar henne, tydligen. Men prova att skörda, plocka, rensa och förvara – sådant begriper hon sig på!