Ni har väl hört om TTIP- och TISA-avtalen? Frihandelsavtal där parterna går med på att privatisera hela samhällssektorer, där delar av den offentliga sektorn kan komma att ses som ”snedvriden konkurrens”, där nationella lagar skrivs om för att inte utgöra handelshinder.
Kommer att tänka på en Facebookstatus jag såg häromdagen: ”Vad är det för vits med folkvalda om de i sin tur styrs av företag?” Ja, hur kan det ens ligga i en politikers intresse att frivilligt göra sig av med sin makt?
Svaret på den frågan stavas ”tillväxt”. Vänsterns och högerns sedvanliga käbbel gäller inte tillväxten i sig utan bara hur de rikedomar den genererar ska användas. Den är vår överideologi, och den måste bevaras till varje pris.
Basen för all tillväxt heter dock ”resurser”. Den ekonomiska kris som bitit sig fast i vårt världssamfund heter ”brist på resurser”. Tillväxt är en modell som fungerar utmärkt under en begränsad tid och på en plats där det finns ett resursöverflöd, men när resursvolymen inte längre kan backa den förväntade tillväxtvolymen, då finns det inget sämre system. Tillväxtsamhället är i avsaknad av en backväxel (ja, det bygger ju på grundantagandet att allting alltid måste gå framåt i ständigt högre fart). Så när verkligheten ändå får systemet att backa slits det söder av dessa två motstridiga krafter: Strävan framåt, och en backande verklighet.
Som om inte detta vore nog gör det alla inblandade pissed off, på varandra. Vi i den rika världen som blivit lovade att vi ska få behålla det vi har utan att påverkas; de fattiga som lovats att de ska få det bättre… I bästa fall leder det till en klappjakt på syndabockar. I värsta fall…
Ur politikernas synvinkel finns det ingen annan framkomlig väg. De sitter på ynka fyra år och förväntas hålla nämnda system välfungerande. De har målat in sig själva i ett hörn av ständigt större eftergifter och kan inte ta sig ur det utan att samtidigt också överge systemet självt.
Det hela påminner om den mer välfrekventerade debatten om hur vi inskränker de mänskliga fri- och rättigheterna för att försvara desamma: vi måste ha mer av den tillväxt som förödar vår hälsa och miljö för att kunna ha råd med hälsa och miljö.
Det är här Du kommer in. Du som inte är politiker kan, till skillnad från dem, säga rakt ut vad Du tror, vad Du tycker, utan att riskera lika mycket som dem. Men när Du gör det påverkar Du samtidigt just dem. Du ger dem fast mark under fötterna när det gäller att gå i en annan riktning. För det är så det funkar, politikerna följer oss, inte tvärtom.
