Att bygga halmbalshus är en lång process. Marcus och Christine Anvegård räknar med att kunna flytta in i sitt miljövänliga drömboende sommaren 2016, efter fyra år av planering och byggande.
Än så länge är Halmfrid en arbetsplats med byggnadsställningar och presenningar som fladdrar lätt i vinden. På insidan står lastpallar travade längs ena väggen och i ett hörn väntar virke på att komma till användning. Mycket återstår att göra. Men sommaren har inte gett sig trots att kalendern skriver höst, det doftar ännu av mylla och gräs.
Marcus berättar att halmhusbygget började med att han blev intresserad av så kallade earthships, jordskepp: självförsörjande enheter som ofta byggs av gamla bildäck och skräp.
– Ju mer jag läste, desto mer förstod jag att det inte skulle fungera i Sverige och att bildäck i huset är en ganska dålig idé. Men jag hade också stött på ekologiskt byggande i form av halmbalsteknik och såg miljöfördelar som att det går att få tag i lokala material som är både energieffektiva och lätta att bygga med själv. Materialen innehåller heller inte kemikalier som avger emissioner och orsakar sjukdomar.
2012 flyttade Marcus och Christine till Västra Bodarna i Alingsås kommun för att påbörja sitt projekt.
– Jag ville göra ett hus som jobbade med naturlagarna istället för att försöka kämpa emot dem. Min utgångspunkt var att huset ska få stå i hundra år minst och gå att renovera för det fungerar inte med många av dagens byggmaterial.
2013 tog de kontakt med en arkitekt med ett intresse för halmbalshus och efter många och långa diskussioner med honom sökte paret bygglov och kunde i mars påbörja det praktiska arbetet med att dränera marken.
– Det kommer att ta ett par år innan resultatet syns. Men det har gett oss en damm med energirikt vatten som vi ska utnyttja till våra odlingar. Vi avser att bli delvis självhushållande på grönsaker.
Därefter göts en botten, en sula, till grund.
– Vi ville minska mängden betong, så en volontär hjälpte oss mot mat och husrum att mura och isolera med foamglas, återvunnet glas med jäsningsmedel i, vilket stoppar fuktvandring. I golven har vi musselskal, som är en fantastisk restprodukt. Det är vanligt i Danmark men vad jag vet har det inte använts i mer än ett hus till i Sverige. Det har över huvud taget varit svårt att hitta alternativa produkter, de importeras inte eftersom efterfrågan är låg.
Nästa moment var att snickare satte upp en stomme som beställdes färdigkapad från ett företag i Vårgårda.
– Den tog två veckor att få upp. Vi valde att ha den invändigt för att kunna ha puts på utsidan. Sedan var det dags att få de 600 halmbalar på plats som vi var med och pressade förra året. Vi anordnade gratis workshops och samtidigt som vi kunde dela med oss av våra lärdomar, jobbade alla stenhårt och vi kunde få upp de fyra väggarna.
Leran som användes som puts blandades med sand och kobajs. Marcus tycker att lera är underskattat som byggmaterial med tanke hur mycket det används i stora delar av världen. Han nämner fördelar som att det är en lokal produkt – den de använt kommer från ett grustag i trakten – och samtidigt är det bra både för att leda golvvärme och för att ta vara på överskottsvärme på dagen som kan användas på natten. Dessutom är den väldigt bra på att buffra fukt.
Nu går arbetet in i en ny fas: före hösten måste alla hål i väggarna samt fönstren tätas. Under vintern jobbar Marcus och Christine inomhus med snickeriarbeten. De köper så mycket de kan begagnat: på Blocket har de hittat golv, fönster, dörrar och en spiraltrappa.
– Till våren börjar vi att lerklina tre lager, vilket kommer att ta en stor del av nästa år. Vi ska också bygga ett värmesystem med solfångare och en vattenmantlad massugn. Efter det ska innerväggar och dörrar upp. Luften till huset kommer vi att ta in genom en jordledning under marken. Det blir självdrag genom den murade skorstenen samt fläktar i kök och badrum.
Det går att bygga ett halmbalshus på två år. Marcus och Christine har valt att låta arbetet ta fyra år för att ha utrymme för ändringar. Halvvägs till målet konstaterar Marcus att det är jätteviktigt att ha bollplank i form av människor som är insatta och hjälpsamma.
– Jag hade nog förväntat mig större motgång men nästan allt har gått som på räls! Omgivningens reaktioner har varit positiva. De kanske tänker att vi inte är kloka men ganska få har sagt att det är en dålig idé. Någon har varnat oss men det ser jag mest som ett tecken på omtänksamhet för det är ett stort projekt. En och annan har sagt att de inte förstår poängen och då har jag försökt förklara hur vi tänker.
