Snart blir du som är sjuk inte längre utkastad ur sjukförsäkringen. Nu vill vi se en ordning som främjar friska människor och ger trygghet till de som är sjuka, skriver Lisbeth Forsberg från Solrosuppropet.
Från och med den 1 februari 2016 avskaffas den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen. Då blir man inte längre utkastad ur sjukförsäkringen på grund av att man inte återfått hälsa och arbetsförmåga inom administrativt satta gränser. Reaktionerna är som väntat blandade – allt från lättnad till hån och domedagsprofetior.
Många är lättade, det handlar först och främst om tryggheten och ekonomin och nu kan energin i stället läggas där den gör mest nytta, på att jobba med att återfå sin hälsa. Det handlar också om en rehabilitering och vård som är på riktigt, den gamla rehabiliteringskedjan innehöll inte mycket mera än administrativa tidsgränser för när sjuka kunde nekas fortsatt ersättning.
”Grattis alla jävla latmaskar!” var en reaktion Solrosuppropet.se fick på Twitter. Jag kan faktiskt förstå de här människornas farhågor. De har tagit till sig högerns människosyn om att alla utom dem själva är lata och myglande som vill utnyttja de system som finns.
Först ökar långtidssjukskrivningarna, twittrade Jan Björklund (L) och jag får nog ge honom rätt där. Till att börja med kommer ökningen att ligga på runt 1 000 i månaden. Det är nämligen omkring 1 300 som utförsäkras varje månad och 80 procent återvänder sedan till sjukförsäkringen som nya sjukfall. Det betyder att vi bör se motsvarande minskning av inflödet till sjukförsäkringen.
Ska man kunna vara sjukskriven hur länge som helst nu? Egentligen borde frågan vara ”ska man få vara sjuk hur länge som helst?”. Det finns människor som aldrig blir friska, i alla fall aldrig helt återställda och de ska få den hjälp de behöver både ekonomiskt och med vård. Se till att det finns en vård som har kunskap och kapacitet att hjälpa, vårda och rehabilitera. Blir man sjuk är det första och viktigaste man vill ha hjälp att bli frisk. Men jag behöver kanske inte samma som du behöver, så vi behöver individuellt anpassade insatser vid individuellt anpassade tidpunkter.
Vi ser att det är kvinnor som ökar mest i sjukförsäkringen och att det antas bero på att det är kvinnor som dominerar i de yrken som kallas ”kontaktyrken” där man har en stor arbetsbelastning och arbetsmiljö som gör många sjuka. Men hur går det när de söker vård? Det finns många undersökningar och rapporter som visar att kvinnor får sämre vård genom längre väntetider, sämre bemötande och även att kvinnor ofta får goda råd i kontakt med sjukvården medan män får läkartid. Där finns att jobba med.
Dessutom är det inte så att du bara ansöker om sjukpenning och får det, det ska godkännas. Det finns tidsgränser kvar där rätten till ersättning prövas, det finns fortfarande risk att få avslag. Rätten till sjukpenning provas vid dag 90 och dag 180. Nu vill regeringen också införa en ny kontroll efter ett år. Riktigt vad det kommer att innebära är inte klart. Den enda tidsgräns som inte innehållit någon kontroll är den som nu tas bort då utförsäkringen trädde i kraft oavsett hälsa och arbetsförmåga.
Vi ser också många som kommer att leva med effekterna av utförsäkringarna. Folk som nu är utförsäkrade och har blivit nollade efter att år ut och in ha åkt runt i karusellen – vad händer med dem? De kan från och med 1 februari göra en ny ansökan om sjukpenning men de kommer inte att få några pengar eftersom de är just nollade.
Det vill säga att de inte längre har någon sjukpenningsgrundande inkomst. Man kan söka sjukersättning, förtidspension, om arbetsförmågan räknas vara nedsatt för överskådlig framtid men efter alla år kan man även där råka ut för en nivå så låg att man hamnar på garantinivån.
Kvarstår då att hos kommunen söka försörjningsstöd. År 2013 var 23 373 sjuka med läkarintyg försörjda genom kommunernas försörjningsstöd. Ett bidrag som inte är tänkt för långvarig försörjning.
Vad vi behöver är friska människor och det kan vi endast få genom ett förebyggande arbete samt en fungerande vård och rehabilitering. Identifiera hälsorisker på arbetsplatser genom att jämföra de platser med hög sjukfrånvaro med de inom samma yrkesområde som har låg sjukfrånvaro för att finna lösningar.
Vid sjukdom bör en individuell plan för väg till hälsa och arbetsförmåga göras och den vård som behövs måste naturligtvis också vara god och tillgänglig – både för kvinnor och män. Viktigt är att planen är individuell vad gäller tidpunkter och rehabilitering och här kunde en rehabkoordinator som samordnade arbetet mellan individ, arbetsgivare, vård och myndigheter vara en bra tillgång.
Nu vill vi se en ordning där man är mån om att friska håller sig friska, att sjuka får rätt vård i rätt tid och där man under tiden har en trygghet i att inte bli utkastad ur sjukförsäkringen.
