Begreppet etnicitet kan gestaltas med allt från fredsorigami till ett hus med ben och armar. I alla fall enligt fotostudenter vid Gamleby folkhögskola, som nu ska ställa ut på Arbetets museum i Norrköping.
Utställningen Define me öppnar den 26 april. Den är en del av ett treårigt samarbete med Arbetets museum där studenterna på på yrkesutbildningen Fotograf för reklam och magasin ska jobba med museets olika ledord. Först ut är ”etnicitet”, som i studenternas 28 bilder kopplas till begrepp som identitet, utseende och feminism.
Klassen har funderat mycket på normer och vad som definierar oss som människor, berättar Kiia Valavaara, en av studenterna. De har valt att lämna bilderna ganska fria för personliga tolkningar, i hopp om att starta en diskussion om vad begreppet etnicitet innebär.
Kiia Valavaaras bidrag till utställningen är ett studioporträtt av en ung kvinna som håller i en papperstrana. Bilden är en del av ett större projekt som hon arbetar med, kring den japanska legenden om att den som viker tusen tranor får sin högsta önskan uppfylld. Målet är att vika så många tranor som möjligt för alla människors lika värde.
– Etnicitet är ett jättespännande tema, väldigt brett och fritt. Det är inte självklart vad som menas och alla har verkligen gjort helt egna tolkningar, säger hon.
Själv kopplade Kiia Valavaara direkt till sina egna erfarenheter. Hon är född i Helsingfors i Finland, flyttade till Sverige när hon var 11 år och säger att hon varken känner sig finsk eller svensk.
Klasskamraten Emmi Roosling hade en annan ingång till sin bild. När arbetet med utställningen började i höstas pågick en debatt kring vita kränkta män som hon ville anknyta till.
– Just då var jag så arg och irriterad över hur jag som kvinna blev tillrättavisad kring hur jag skulle klä mig och bete mig. Först handlade min idé om att män var problemet, men när jag har funderat mer är vi alla en del av det. Ju mer jag har arbetat, desto mindre direkt har bilden blivit.
Slutresultatet blev en bild på ett 50-tal personer som står på led i likadana kostymer, som snarare anknyter till teman som svenskhet och normer.
En annan bild från utställningen föreställer ett hus som har manipulerats i 3D och fått armar och ben som en människa. Kanske handlar den om att alltid bära tryggheten med sig. Ytterligare en av bilderna kretsar kring att följa i föräldrarnas fotspår, och visar två barn i åtta-nio-årsåldern som sitter i ett flygtorn med flygledares arbetskläder på sig.
Fanns det några fallgropar kring begreppet som ni ville undvika i bilderna?
– Ja, folk i vår klass har tänkt efter och varit ganska försiktiga. Vi anser att alla människor är lika mycket värda, och det ska synas i bilderna. Tanken med utställningen är att väcka diskussion men inte att provocera. Det är ett känsligt ämne, men det är också det som är kul, säger Kiia Valavaara.
– Det finns en fara i att börja spekulera kring hur andra har det eller ta sig rätten att fota någon annans etnicitet. Det finns så många fallgropar att gå i och jag tror att det är därför som många i klassen har valt att gå till sig själva, för att undvika risken för snedsteg. Vi har pratat mycket om vikten av att vara påläst och att kunna stå för det som vi har producerat, tillägger Emmi Roosling.
Kiia Valavaara berättar att utbildningen innehåller många diskussioner kring etik och moral, bilders påverkan och vilken makt reklam- och modefotografer har.
– Vi har pratat mycket om hur mansdominerad reklam- och modebranschen är. I klassen är vi 19 tjejer och fyra killar. Det känns jätteroligt med så många duktiga tjejer som också har en diskussion om vad våra bilder betyder och vad för bilder vi vill ta. Det kan ha en ytlig klang att jag ska jobba som reklam- eller modefotograf men det är jätteroligt att alla i klassen vill förändra hur branschen ser ut.
