Ögonblicksteaterns pjäs byggd på skådespelarnas dagböcker visar tydligt hur queera känslor förnekas.
Om hon vore kille skulle jag vara kär i henne är en väldigt ovanlig pjäs. Den utgår nämligen från de båda skådespelarnas dagböcker, från när de var tonåringar – och bästisar med varandra. Exakt var gränsen mellan fakta och fiktion går är oklart, men det är tydligt att de medverkande Ann-Sofie Lundin och Johanna Salander gör något väldigt modigt och det skapar en speciell kontakt och spänning med publiken. Vid något tillfälle blir dagboksläsandet lite för internt och tjatigt, men generellt ger det publiken en direktkontakt med rollfigurernas känslor och tankar kring sina egna liv.
Scenografin är klockren. I stort sett hela pjäsen utspelar sig i en våningssäng, där våningarna representerar respektive karaktärs värld. Vid några tillfällen lämnar de sängarna men det är bara vid föreställningens dramatiska klimax som skådespelarna möts på samma våning.
Tidsmarkörer från 1980- och 1990-talet skapar stämning, i form av ett exemplar av Kamratposten och låtar som The final countdown, I am the one and only och Everything I do (I do it for you), som skådespelarna framför själva till en karaokeliknande bakgrund. Sångerna ger föreställningen en extra dimension och skapar välkommen luft och allmängiltighet i det som annars hade riskerat att kännas instängt.
Föreställningen börjar med att skådespelarna går in i rollerna som sina yngre jag, läser högt medan de skriver i sina dagböcker, ringer varandra och skrattar hysteriskt. Långsamt utvecklas deras relation. Vid ett tillfälle skriver Ann-Sofie att hon börjar gråta när hon pratar om sin jobbiga familj med Johanna. Då börjar Johanna också att gråta. ”Sedan höll hon om mig. Vi har lovat att aldrig lämna varandra.”
Gradvis kommer det kommentarer från omgivningen, och förnekelsen från Johanna och Ann-Sofie är talande. ”Jag vet att jag och Johanna inte är lebbar. Det vi gör är helt normalt.” Skolkamraten Per säger vid ett tillfälle ”Ska du till din lebbkompis? Dig borde man spärra in med alla andra miffon.” Johannas svar blir tydligt. ”Jag blev arg och stack en gaffel i huvudet på honom.”
Ett par gånger tänds ljuset och skådespelarna går ur sina roller för att tala direkt till publiken. De berättar om dagböckerna, livet och relationen till varandra, utifrån, med sitt vuxna perspektiv. Det skapar dynamik och gör att de gestaltade partierna bränner till extra mycket. Det framgår att det finns en hemlighet mellan de två. Något som de aldrig berör i sina dagböcker, trots att det hände varje gång de sågs. Förväntningarna och nyfikenheten stegras tills avslöjandet kommer.
Det är en känslosam föreställning. Jag skrattar, känner igen mig och får tårar i ögonen. Sorgen sitter kvar i kroppen länge. En del av känslan tillhör sådant jag själv har upplevt – hopplösheten och ensamheten i att vara tonåring och inte se någon ljusning i sikte. Men framför allt kommer jag att tänka på författaren Lyra Ekström Lindbäck och hennes senaste roman Ett så starkt ljus, som har nominerats till Augustpriset. Den handlar om hur queera erfarenheter blir osynliga och upphävda i en heteronormativ värld. Om hon vore kille skulle jag vara kär i henne är ett paradexempel på hur detta går till i praktiken. Och om vad det gör med människorna som drabbas.
