Amnon Israeli är född och uppvuxen i Tiberias i Israel men bor sedan länge i Sverige där han firar både påsk och pesach. Som 18-åring gjorde han den obligatoriska israeliska militärtjänstgöringen men sedan 1970-talet har han engagerat sig för fred mellan Palestina och Israel.
Amnon möter mig i trappuppgången till sin lägenhet på Södermalm i Stockholm där han bott i 34 år. Han visar glatt upp området och berättar hur lugnt och skönt det är trots att det är så centralt.
– Här har mina barn växt upp och här tillbringar mina barnbarn mycket av sin tid.
Inne i lägenheten möts vi av nyfikna frågor från hans son med familj och vän som är på besök. Snabbt surras det i hallen om antisemitism, etnicitet och sekularism. När vi väl har satt oss ner på kontoret och Amnon ska berätta vem han är svarar han självsäkert:
– Jag är mer israel än jude och jag är mer svensk än israel.
Han sitter bekvämt tillbakalutad i fåtöljen vid fönstret. Hans barnbarn Jasmine springer in och sätter sig i hans knä. Samtalet kommer snabbt in på religion. Amnon är gift med en kristen kvinna vars pappa är präst. Han firar inte sabbaten strikt och följer inte kosher men han diskuterar gärna teologi och firar jul, yom kippur, pesach och påsk. Hans två barn har fått det bästa av två världar menar han, de gick både i söndagsskola och i synagogan. Han berättar skämtsamt att kristendomen egentligen är en liten judisk sekt som bytte namn och råkade bli stor.
– De tio budorden är viktiga för min familj. Dem följer vi. Annars är min religion det som är relationen mellan mig och Gud.
Amnon tycker att kristendom och judendom är väldigt lika religioner men en tydlig skillnad fick han erfara under sitt första besök i en kyrka i Sverige. I synagogan får man gärna diskutera och lägga sig i under rabbinens predikan men när Amnon reagerade på något som prästen sa under predikan och ropade ’ursäkta!’ för att rätta prästen fick han kalla handen. Istället svarade prästen att diskussioner tas under kyrkkaffet och Amnon fick vänligt men bestämt veta att i kyrkan avbryter man inte prästen.
– Jag svarade att det är viktigt nu så att alla ska veta att det du säger är fel. Jag frågade prästen efteråt om han var rädd att församlingen skulle tro att han inte var så kunnig. Jag fick till svar att så är inte traditionen i Svenska kyrkan och då sa jag till honom att det borde ni börja med så kanske det kommer lite mer folk till kyrkan.
Som israel i Sverige möter Amnon mycket kritik i samhället. Han diskuterar gärna med israeler, judar, palestinier och andra människor som har direkt koppling till konflikten men han har svårt för människor som öppet kritiserar hans hemland utan att ha läst på och utan förståelse.
– Jag har jättemånga vänner som är palestinier. Jag skulle lämna mina barnbarn hos dem, så mycket litar jag på dem. Ibland blir diskussionerna heta men vi slåss endast verbalt. Varför kan det inte vara så i Israel också?
Stoltheten över Amnons israeliska arv går inte att ta miste på. Runt halsen bär han en Davidsstjärna med ett Musse Pigg-ansikte i mitten. Han visar glatt upp det och berättar om en t-shirt med en likadan avbild. Ofta får han höra folk prata illa om honom på tunnelbanan. Han förstår och pratar arabiska och får ibland höra oönskade kommentarer. Varje dag hänger han upp en israelisk flagga på sin balkong och berättar att just den biten av hans israeliska nationalism inte har gått ur. Ibland ser han människor på gatan som tar kort på hans balkong.
– Jag vill att alla ska se att här bor det en israel. Jag har aldrig varit rädd att visa vem jag är men jag får väldigt mycket skit för det. De ringer och säger att de ska bränna oss och att Hitler hade rätt och det ena med det andra.
Två gånger har han blivit attackerad fysiskt. Den första gången var på tunnelbanan när hans då sexåriga son var med. Amnon skrek till honom att springa iväg när han tog fighten.
– De valde fel kille att slåss med. Jag tog ner alla fyra, jag har lärt mig självförsvar i israeliska militären.
Amnon har en historia av socialt engagemang. Han engagerar sig mycket för flyktingar och går gärna på demonstrationer. På 1970-talet var han med i starten av den israeliska fredsrörelsen Peace now.
– Vi tog av oss våra medaljer och uniformer och lade dem på gatan, satte oss ner och ropade högt ’Vi vill ha fred nu!’. Många kom fram och spottade på oss men en del höll med oss. Sakta växte vi oss starkare. Det finns så mycket positiv energi i Israel. Tänk om vi kunde dela det med palestinierna! Tänk vilken fin kust Gaza har. Jag krigar hellre med palestinierna om turismen.
Amnon gjorde den obligatoriska militärtjänstgöringen i Israel som 18-åring på 1970-talet. Han blev kidnappad av syriska arméstyrkor och satt fängslad i nio månader innan han blev släppt i ett fångbyte. Han tillbringade ett och ett halvt år på sjukhus efter sina krigsskador och som följd kände han mycket hat och planerade hämndaktioner en period på 1970-talet. Han sörjde sina många vänner som dött i krig men en dag ställde han sig frågan:
– Vad håller jag på med? Jag lägger sådan energi på att gå runt och hata, jag kan lägga den energin på något annat. Jag orkar inte hata längre. Det är hatet som för cirkeln vidare. Jag diskuterade nyligen detta med min dotter, hur mycket hat skulle jag känna om en soldat knackade på i mitt hem klockan ett på natten, väckte hela familjen och förnedrade min pappa. Jag skulle känna jättemycket hat. Men man mjuknar med tiden. Varför hata när man kan göra något nyttigare?
Naturligt kommer samtalet in på förlåtelse.
– Klart att jag kan förlåta. Jag har förlåtit allt och jag hoppas att alla jag har gjort illa har förlåtit mig. Förlåtelse är vårt starkaste vapen. Jag brukar säga att vi alltid ska förlåta men aldrig glömma, berättar Amnon medan han tar ett djupt andetag och fortsätter:
– Jag minns en gång när jag som militär hade sikte på en palestinier. Jag är en god människa. Jag tänkte på den här människans familj, att han har en far, en mor, kanske syskon. Jag ville inte döda honom men om jag reste mig upp så hade han kanske skjutit mig. Egentligen kanske han tänkte likadant, men hur skulle jag kunna veta det? Var det verkligen värt risken? Tänker alla människor lika gott som jag gör? Jag vågade inte riskera det.
Efter en stunds tystnad ropar Amnon på sin fru som kommer in och erbjuder sig att värma hans kaffe som kallnat under vårt samtal. Vi följer med ut i köket där samtalet avslutas och när vi går genom lägenheten berättar Amnon anekdoter om de olika saker som hänger på de välfyllda väggarna. Han berättar om en pridefestival han varit på samtidigt som han tar på sig en regnbågsfärgad kippa. Med kippan på huvudet och ett stort leende på läpparna kramar han om mig och säger hejdå.
