För första gången sedan 2010 återupptas fredssamtalen runt Palestinakonflikten. För palestinierna är frågan enkel, skriver veckans debattör Abdel-Qader Yassine.
Fredssamtal mellan Israel och Palestina, medlade av USA:s utrikesminister John Kerry, har återupptagits i Washington.
Under tidigare fredssamtal har parterna väntat med de allra känsligaste frågorna, såsom framtiden för Jerusalem och palestinska flyktingar. Denna gång ska allt förhandlas samtidigt.
Flyktingfrågan är en av de svåraste nötterna att knäcka. Palestinska flyktingar (enligt FN 6 miljoner) har spridits i regionen. Palestinierna kräver att flyktingar och deras ättlingar ska få återvända till dagens Israel. Israel anser att flyktingarna ska placeras i en palestinsk stat. En framtida palestinsk stat skulle, enligt palestinierna, bestå av Gazaremsan, Västbanken och östra Jerusalem. De israeliska och palestinska delegationerna har gått med på att fortsätta förhandlingarna i minst nio månader.
I ett tal till den amerikanska nationen 1917 sade president Woodrow Wilson: ”Ingen fred kan bli varaktig, eller borde bli det, som inte erkänner och godtar principen att regeringar endast kan få sin rättmätiga makt genom de styrdas samtycke…” Denna idé, som senare blivit känd som principen om folkens självbestämmanderätt, införlivades i första artikeln i Förenta Nationernas stadga. I stort sett har Förenta Nationerna handlat i överensstämmelse med dessa principer med ett enda undantag, nämligen Palestina och det palestinska folket.
Som palestinierna ser det är frågan mycket enkel. De har bott i Palestina under många århundraden. Sedan 1919 har de tvingats acceptera ett ökande antal judiska immigranter. I november 1947 delade FN Palestina i en judisk och en palestinsk stat. Den judiska staten, som senare kom att bli Israel, ockuperade därefter ett större område än det som tilldelats. Ena delan av återstoden av Palestina annekterades av kung Abdullah av Jordanien, och kom att bli känd som Västbanken. Den andra delen, Gazaremsan, administrerades av Egypten.
I juni 1967 ockuperade Israel hela Palestina. I juli 1988 lät kung Hussein av Jordanien formellt meddela att han inte längre har några krav på den palestinska delen av sitt kungadöme. Vem tillhör i dag denna del av Palestina?
Enligt modern internationell lag, folkrätten, tillhör Palestina dess folk. Likväl som Storbritannien, Frankrike, Sverige och Förenta Staterna tillhör de brittiska, franska, svenska och amerikanska folken. Om nu britternas, fransmännens, svenskarnas och amerikanernas nationella rättigheter beviljas utan invändningar, varför är det då en sådan tveksamhet och sådana undanflykter när det gäller det palestinska folkets rättigheter?
Lagens ord är verkligen inte svårtolkade vad gäller Palestinafrågan. Palestinierna motsatte sig FN:s delningsplan. De ansåg att FN:s generalförsamling inte hade någon myndighet att dela landet. Även om det hade haft det, hade det varit orimligt att göra det på ett sådant sätt. FN:s generalförsamling vägrade upprepade gånger att ge sitt stöd till palestiniernas (och andra arabers) begäran att frågan skulle hänskjutas till den internationella domstolen i Haag, så domstolen – som är det högsta internationella rättsliga organet liksom ett FN-organ – ombads aldrig att yttra sig i frågan.
Den judiska staten har FN:s resolutioner att tacka för sin existens och har på denna grund erkänts av FN. Palestina har samma rätt att existera och detta på det territorium det tilldelades i FN:s resolution 181 i november 1947.
Vad gäller den palestinska statens regering har FN:s generalförsamling erkänt palestinska befrielseorganisationen (PLO), som ”nationell befrielserörelse”, och beviljat den observatörsstatus. Om nu PLO bildar en exilregering för Palestina, skulle därmed inte annat ske än vad flera europeiska länder gjorde efter den nazistiska ockupationen under andra världskriget. Exilregeringarna erkändes rättsligt. Kriteriet för om regeringar ska erkännas är enligt internationell lag, folkrätten, att de verkligen kan sägas företräda sina folk – och inte huruvida de gillas eller ogillas av den stat som erkänner dem.
Frågor har rests om PLO:s trovärdighet, lämplighet och mål. FN kan få bekräftelse om de genomför en folkomröstning bland palestinierna. Vem än palestinierna väljer eller ger sitt bifall till som sin företrädare bör accepteras som sådan av resten av världen. Och den palestinska staten bör erkännas och upptas i FN i enighet med de sedvanliga kriterierna för medlemskap i FN-stadgans artikel 4. Om tanken på en palestinsk stat inte kan godtas av FN, bör FN på nytt ta upp frågan om vad man ska göra med palestinierna.
Det finns ett prejudikat och det är hur man löste frågan om Namibia. Internationella domstolen tillfrågades av FN och ombads ge sin syn på det aktuella områdets status.
1966 antog generalförsamlingen resolution 2154 som upphävde Sydafrikas mandat över området och som hävdade invånarnas rätt till självbestämmande. Namibia ställdes också direkt under FN-kontroll. Ett särskilt organ kallat Namibiarådet (The Council of Namibia) bildades för att administrera området. I977 fastställde internationella domstolen att Sydafrikas fortsatta närvaro i Namibia var olaglig och att alla FN-medlemmar var förpliktigade att respektera detta beslut.
Det finns ingenting som hindrar Förenta Nationerna från att bilda ett råd för Palestina som administrerar invånarnas angelägenheter på de ockuperade områdena.
