Jojken kan användas för att kommunicera med naturgudar, lugna renar eller föra vidare minnen och berättelser. Nu har Maj Lis Skaltje gjort en dokumentär om konstformen.
Maj Lis Skaltje är både regissör, producent och manusförfattare för filmen Juoigan – Jojk, som hon började att jobba med för tio år sedan och som precis blivit klar. Innan dess har hon intervjuat äldre samer om deras relation till jojken för Svenska samernas riksförbund. Den dokumentationen blev en bok på samiska 2005 och kommer på svenska nästa år. Hon ordnade även två stora konserter med traditionella jojkare i samarbete med Àttje Svenskt fjäll- och samemuseum i Jokkmokk som turnerade och gavs ut på cd. Och redan när hon började att jobba som journalist på Sveriges Radio på 1960-talet gjorde hon intervjuer och spelade in jojkar.
– Jojk är mitt folks musik och alla är nog intresserade av sin egen historia. Musik uttrycker väldigt mycket i en kultur och är en sammanhållande länk som betyder mycket för identiteten. Jag vill att publiken ska få en djupare inblick i vad samisk kultur kan vara, säger hon.
Jojken beskrivs ofta som en av Europas äldsta musiktraditioner. Enligt en språkhistoriker är det samiska ordet för att jojka minst 4 000 år gammalt.
Jojken förekommer i många sammanhang, när andan faller på. Den har använts som ett sätt att föra berättelser och händelser vidare innan skriftkonsten nådde samerna. Inom renskötseln används den för att lugna renarna och hålla rovdjuren borta men också som ett sätt att musicera och umgås.
– Några beskriver hur jojken har varit en kompis när man varit i naturen ensam. Man har jojkat när man har varit ledsen, eller glad. En man har berättat att jojken har haft en terapeutisk betydelse. Efter ett väldigt dåligt betesår, när många renar svultit ihjäl, hade han fördrivit sin mörka tankar med jojk, berättar Maj Lis Skaltje.
Folk lär sig gamla jojkar genom att lyssna och härma, men det skapas också nya.
– Jojken har använts som ett sätt att minnas människor som gått bort. Så långe man jojkar någon eller något, lever de.
Den har också varit starkt förknippad med samernas traditionella, animistiska naturreligion som likställde naturkrafter med gudomligheter.
– Jojken har använts i rituella sammanhang och som ett sätt att kommunicera med allt i sin omgivning. Man har jojkat fjällen, jokkarna, älvarna och renarna. Någon i filmen jojkar älgen och myggen, säger Maj Lis Skaltje.
Dessutom har jojken haft en social funktion där människor har jojkat släkt, vänner och arbetskamrater och byggt en gemenskap.
Maj Lis Skaltje är visserligen same, men hon är inte uppvuxen med jojken.
– Under min barndom har jag inte fått uppleva jojk eftersom den har varit förbjuden och förtalad. Mina anhöriga jojkade inte och talade aldrig om jojk.
När hon blev lite äldre började hon att intressera sig för samernas historia och särskilt undrade hon varför jojken hade tystnat i hennes hemtrakter kring Gällivare. Det visade sig ligga både politik och religion bakom.
– Jojken har under lång tid betraktats som en hednisk företeelse och prästerna gick väldigt hårt åt jojken. Kyrkan och staten samarbetade.
Framför allt i Norge men också i Sverige var det hårda straff om någon påträffades jojkande. Den sista personen som brändes på bål i Sverige hade jojkat i samband med en rit för att återuppliva sin sonson som hade drunknat. Året var 1693. På den norska sidan dömdes 37 samer till döden i samband med de stora häxprocesserna, som var som intensivast under 1500- och 1600-talen i Norge. Samerna anklagades för att hålla på med trollkonst när de utövade sina samiska religiösa riter, där jojk ingick, berättar Maj Lis Skaltje. Dessutom var det länge förbjudet att jojka i skolan. I den norska orten Kautokeino, där en majoritet av befolkningen är samer, var det först på 1990-talet som förbudet hävdes.
Filmen kan sägas vara en fortsättning på denna undersökning av jojkens historia.
– Jag ville göra en film om varför jojken tystnat i så många samiska områden, men den handlar inte bara om jojkens historia utan mer om hur den existerar i dag.
Fokus ligger på jojkarnas vardag, vilket bland annat betyder att det är en hel del renskötsel i filmen.
– De som fortfarande jojkar är oftast de som lever på traditionellt vis. Filmen blir ett slags jojkkonsert som utspelar sig i vardagen hos jojkarna. Jag ville också fånga den skönhet som finns i vardagen, säger Maj Lis Skaltje.
Numera har jojken delvis övergått från att vara en del av vardagen till att bli ett sätt att uttrycka sin samiska identitet.
– Många ungdomar har blivit intresserade av jojken, men det vanliga nu är att man upplever den på jojkkonserter, som utspelar sig på estraderna. Då blir det en blandning av olika musikstilar. Jag ville fånga den traditionella formen innan den försvinner helt.
Är det risk att den gör det, tror du?
– Jag vet inte. Det har man trott länge, men det har den ju inte gjort. Den har varit seglivad och funnits i många tusen år, trots att man under århundradenas gång använt många hårda metoder för att tysta den. I dag är ju jojken oerhört livskraftig och levande. Den uppträder i nya former, som väckt uppmärksamhet. Intresset utifrån är också vitaliserande för jojken.
