Vadstena-akademien firar femtioårsjubileum i år. Årets opera Silverskeppet kan ses som ett feministiskt kärleksdrama, med affärer och äventyr på havet.
1700-talsfeministen och kvinnokampsföregångaren Mary Wollestonecraft är mest känd för sin bok Till försvar för kvinnors rättigheter, skriven 1792. Årets operauppsättning på Vadstena-akademien är baserad på hennes Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark, utgiven 1796, och i Sverige 1798. Just nu repeterar man intensivt och premiär är den 20 juli.
Uppdraget kom från akademiens konstnärliga ledare Nils Spangenberg och var att man skulle använda sig av 1700-talsmusikern Joseph Martin Kraus. Sophie Helsing, som fick uppdraget att skriva librettot, tänkte några varv och tredje varvet runt bestämde hon sig för Mary Wollestonecraft.
Handlingen börjar med att Mary Wollestonecraft år 1795 reser till Skandinavien för att söka rätt på sin älskare Gilbert Imlays förlorade skepp och silverlast. Hon har deras gemensamma ettåriga dotter Fanny med sig, och även barnflickan Marguerite. Under resan skriver hon brev till Gilbert och hon upplever att tonen i hans brev förändras under tiden. Sophie Helsing har blandat verklighet med fiktion, och beskriver det som att tre parallella skeenden gestaltas – jakten på ett försvunnet skepp med en silverskatt, en krackelerande kärlekshistoria, och Mary Wollestonecrafts konfrontation med sina egna ideal. Hon genomgår samtidigt en inre resa.
Mary Wollestonecraft som tidigare rest till Paris för att se revolutionen med egna ögon ingick i en krets radikala intellektuella i London som diskuterade jämlikhet och höll revolutionen högt. Men hennes positiva bild av revolutionen får sig en törn. Kvinnorna som hade varit vid fronten och drivit igenom lagförslag fick en backlash i slutet av revolutionen.
De fem sångarna i uppsättningen kliver in och ur ett tjugotal roller, och alla spelar Mary Wollestonecraft.
– Det är lite tänkt som en platt hierarki, att det finns en idé om jämlikhet och att det är kollektivet som berättar, förklarar Sophie Helsing.
– Jag har också varit intresserad av att titta på normer för män och kvinnor, men även vad de olika röstfacken brukar få gestalta för roller och vad man förväntar sig. Vem är det som är hjälten, och vem är skurken? Hur ser konventionen ut? Vi har försökt att rucka lite på det där.
Sophie Helsing menar att det just nu verkar komma ett stort intresse för att arbeta normkritiskt inom opera.
Mary Wollestonecraft frågar i tredje scenen: ”Varför låter du så kall i dina brev, kommer värmen åter med silvret?” vilket illustrerar förtvivlan i relationen till Gilbert och insikten om att han kanske är mer intresserad av affärerna än att återförenas med Mary.
– Gilbert är den ”klassiska snubben” som dumpar henne, blir ihop med andra och inte vill veta av sitt barn. Samtidigt är han idealisten och revolutionären; engagerad i amerikanska och franska revolutionen står han för samma ideal som Mary, och för kvinnans frigörelse och rättigheter. Men han tröttnar på henne, och det är den insikten och besvikelsen som Mary går igenom under sin skandinaviska resa.
– För Mary Wollstonecraft hänger politik och kärlek samman. Hon kritiserade äktenskapet som tog ifrån kvinnan hennes självständighet, och menade att par som inte längre ville leva tillsammans skulle kunna skiljas, berättar Sophie Helsing.
Dirigenten Jonas Dominique, som fick uppdraget att arrangera musiken, har tillsammans med Sophie Helsing lyssnat sig igenom Kraus musik och de har gemensamt valt ut sina favoritdelar. Det var en stor källa att ösa ur. Han har inte använt sig av den operamusik Kraus har komponerat utan klippt och klistrat bland hans symfonier och stråkkvartetter.
– Det är en rolig utmaning att man gör en opera av något som inte är skrivet för sång från början. De olika karaktärerna har sitt eget tema och melodi, precis som platserna. Det är ett väldigt reflektivt sätt att skriva opera på för då blir det någon sorts dramaturgi i musiken. Den får en symbolik, förklarar Jonas Dominique.
Att Mary spelas även av de manliga sångarna innebär att hon ibland har ett lägre tonläge.
– När hon är i Köpenhamn har jag skrivit det för en basbaryton. Det har känts helt naturligt och vi gör det väldigt könsneutralt. Mary är en människa helt enkelt, och det är intressant att det är helt neutralt. Jag tycker det är coolt och det blir väldigt avdramatiserat, menar Jonas Dominique.
Han berättar också att Marys dotter Fanny är närvarande hela tiden, trots att hon inte spelas av någon. Hon har ett eget tema, som kommer varje gång de pratar om Fanny. Hon har fått en stor plats och får symbolisera en liten människa; en blivande kvinna, som ska växa upp i en värld präglad av de motsättningar som rådde i revolutionens Europa.
