Sitter och tittar på ett diagram. Diagram är aldrig så roliga men det här är särskilt trist. Två kurvor följer varandra ganska exakt, utsläppen av växthusgaser följer BNP mycket tätt. BNP står för bruttonationalprodukt, det samlade värdet av ett lands produktion av varor och tjänster. Nästan alla beslutsfattare – i kommuner som företag – vill att BNP ökar, då är det tillväxt i ekonomin. Det blir mer pengar att göra något för eller utdelningen kan öka. Man har lyckats.
Men samtidigt ska vi minska utsläppen av växthusgaser. Sedan början av 1990-talet har vi haft fina mål för den saken men kurvan över koldioxidutsläpp visar att de har varit utan effekt. Så kommer det att bli med de nya mål som satts vid klimatförhandlingarna i Paris. Beslutsfattare brukar försvara tillväxten med att effektivare teknik ger tillväxt och samtidigt mindre utsläpp. Man talar om decoupling. Det ligger något i det – räknat per krona sjunker utsläppen en del. Men utsläppen fortsätter ändå att stiga stadigt. Utan effektivare teknik hade de stigit betydligt mer än BNP!
Kurvan kommer från FN:s klimatpanel 2014 och fanns alltså tillgänglig i deras rapport riktad till beslutsfattare i världen inför både Parisförhandlingarna och antagandet av FN:s nya hållbarhetsmål. Ändå nämns inte ekonomisk tillväxt som ett problem i klimatsammanhang. Och bland de 17 hållbarhetsmålen finns tillväxten med som mål nummer 8!
Det här är en dubbelmoral som är genomgående, från kommunnivå, via län, stater och EU till den globala nivån, inklusive FN. Officiellt framtagna data låtsas man inte om därför att de inte stämmer med vad man vill göra. Tillväxten är det givna, helt överordnade målet.
Om tillväxten vore bra för människor kunde den möjligen försvaras på kort sikt. Men det är uppenbart att den inte ger bättre levnadsförhållanden i länder som Sverige. Tvärtom samverkar den med en snabb omfördelning av ekonomiska resurser från offentliga sektorn till privata företag, från fattiga till rika, i Sverige och globalt.
Sambandet mellan BNP och utarmningen av naturresurser – utfiskningen av hav, förstörda skogar och jordar, plundringen av världens lätt åtkomliga metaller och så vidare – kan man ganska säkert säga ser ut på ett likartat sätt.
Den här dubbelmoralen undergräver legitimiteten för både den offentliga sektorn och företagsvärlden. Demokrati är snart bara en fin skylt utan täckning. Förutom att ”våra” beslutsfattare gör planeten obeboelig.
