Överallt ska jag vara i centrum är både en diktsamling och en telefontjänst, som utgår ifrån dagens politiska retorik för att måla upp en bild av framtiden. Resultatet är lättillgängligt – och absurt. – Många lyssnare skrattar men säger att skrattet fastnar i halsen, säger poeten Jonas Gren.
De 29 dikterna i Överallt ska jag vara i centrum börjar alla med raden ”När jag blir stor”. I flera av dem utgår Jonas Gren från de uttryck och bilder som används i Moderaternas idéprogram och Socialdemokraternas valmanifest – och drar dem till sin spets.
– Jag hade en personlig drivkraft när jag skrev. Jag var väldigt arg på en massa saker inom det politiska samtalet, men när jag skrev hade jag roligt. Jag kunde skratta åt hur absurt samhället kan te sig och hur absurd politiken kan bli. Det fanns nog en underliggande inspiration från tecknare som Sara Granér och Liv Strömquist.
Dikterna handlar om tillväxt, arbetslöshet, fattigdom, individualisering och andra ämnen som ofta tas upp i det politiska samtalet.
– Det finns en motsättning mellan den här tillväxt- och jobbhetsen och miljöproblemen, den växande arbetslösheten, uppgivenheten och fascismen, säger Jonas Gren.
Målet är dock inte att moralisera.
– Jag vill inte använda dikter för att säga vad som är rätt eller fel. Jag hoppas att de ger insikt i samtiden och öppnar för en diskussion kring vilka värderingar som styr dagspolitiken och vad som saknas i den politiska retoriken.
Idén att sprida dikterna genom en telefontjänst växte fram i samarbetet med Karin Linderoth och Carl-Oscar Sjögren på Non förlag.
– Dikterna har visat sig göra sig bra verbalt. Det finns en aggression, en humor och en energi när jag läser dem och vi ville hitta fler sätt att nå ut än vanliga poesiuppläsningar.
Några dagar om året går det att nå poeten direkt via telefontjänsten, resten av tiden möts uppringare av en telefonsvarare. Jonas Gren har också ringt upp utvalda personer och läst för dem.
– Det blir ett personligt sätt att ta till sig dikterna som har varit väldigt uppskattat. Att prata i telefon är anonymt på ett sätt samtidigt som man kommer varandra nära och det har öppnat upp för fina samtal och berättelser från dem som har ringt.
En person som arbetade inom socialtjänsten berättade till exempel om sin frustration över hur arbetet där blivit mer byråkratiskt. En annan uppskattade möjligheten att ringa från jobbet och få in poesi i vardagen.
Överallt ska jag vara i centrum är väldigt olik Jonas Grens hyllade debut Lantmäteriet, vilket han inte minst har upptäckt när han läser ur båda samlingarna vid samma tillfälle.
– Min tidigare poesi har varit mer mångordig och lågmäld. Jag märker att det finns något utåtriktat och lättillgängligt i de nya dikterna. De är otroligt enkla i sitt språk och använder bilder som många känner igen. De stora samtidsfrågorna engagerar många. Även personer som inte alls är vana att höra poesiuppläsningar säger att de har blivit engagerade av texterna.
Men att de nya dikterna är mer lättillgängliga gör dem inte nödvändigtvis sämre än de gamla, betonar han.
– Det viktiga är att det är intressant, väcker tankar och överraskar. Jag strävar efter att det ska finnas något som skaver och som gör att man vill gå tillbaka till dikten. Jag vill ha båda lagren – det lättillgängliga och det komplexa och mångbottnade.
Jonas Gren är inte bara poet utan även journalist och bland annat för klimatmagasinet Effekt. Han skriver gärna om miljöfrågor i båda rollerna, men på väldigt olika sätt.
– För att ge sammanhang och överblick är journalistiken jätteviktig, men dikter kan vara bra på att säga ”titta här” och peka på orden, peka på betydelserna. Poesi är språkets lekrum. Det handlar om att göra och visa, snarare att teckna en bild än att förklara.
Just nu läser han en masterutbildning i social-ekologiska system vid Stockholm resilience center vilket han tror speglas i hans lyrik.
– I och med klimatkrisen och de andra stora ekologiska kriserna har jag upplevt ett personligt existentiellt skifte. Mänskligheten är en art bland många miljoner här på jorden och vi måste förstå hur fundamentalt bundna vi är till allt levande, till det som kallas biosfären. Detta har präglat min samhällssyn.
Han citerar författaren Helena Granström som har skrivit en essä med titeln Utan rent vatten dör vi.
– Om vi inte är ödmjuka inför biosfären faller samhället ihop, då finns inga kulturevenemang. Där uppstår en existentiell och en politisk spänning. Samhället ska fortsätta som vanligt med mer av allt – mer kärn- och vindkraftverk, mer bensin- och eldrivna bilar, mer jobb – samtidigt som vi måste minska vår resursanvändning.
Ett exempel som han tar upp är en reklamkampanj för blöjor som han roades av nyligen.
– ”Köp blöjor och rädda jorden” stod det. Skulle det verkligen vara bättre för jorden om jag köper 1 000 blöjor av papper och plast än om jag köper en? Borde inte lösningarna vara sådana som gör samhället bättre ju mer vi håller på med dem? Som demokrati, eller kultur? Hur vi ska lägga upp samhället för att det ska vara hållbart är en paradox som vi borde prata mycket om, men vi gör inte det.
Releasefest för den tryckta boken hålls i Göteborg den 20 februari och vid Ställbergs gruva i mars. 0737-202 726 är numret till telefontjänsten.
