Jeanette Langerts nyskapande tolkning av Strindbergs Jean är oerhört krävande för både dansare och publik.
Jean är Dansnät Sveriges mest ambitiösa satsning någonsin. Det nationella nätverket fick 108 ansökningar från konstnärer eller kompanier som ville skapa ett verk med publik interaktion, turnera till 11 orter, vara del av den lokala kontexten under en vecka, skapa i residens på minst tre olika platser och arbeta med den lokala publiken.
Det utvalda konceptet blev koreografen Jeanette Langerts fortsatta undersökning av August Strindbergs klassiska pjäs Fröken Julie. Hon har tidigare gjort dansverken Fröken och Julie3 med utgångspunkt från fröken Julie själv, men den här gången ville hon jobba med betjänten Jean istället. Betjänten som är förlovad med kokerskan Kristin men som ändå har sex med grevens dotter Julie, som drömmer om att äga ett hotell men som samtidigt känner stor respekt, nästan fruktan, för sin chef greven.
I skrivande stund har resultatet av Langerts koreografiska undersökning visats i Umeå, Piteå, Jönköping, Kungsbacka, Stockholm, Borås och Malmö. På varje ort erbjuds inte bara själva föreställningen utan även ett samtal kring verkets tematik, exempelvis gestaltningen av maskulinitet på scen, och koreografiska nedslag ur Jean, förlagda till olika rum som kan härledas till stallet, köket och herrgården i Fröken Julie.
I Malmö visas dessa fragment ur föreställningen på Form/design center den 27 oktober och det är verkligen en chans att komma Jean nära. De tre dansarna som gestaltar betjänten leder oss runt i olika trappor och rum där ingen i publiken vet vad som ska hända. Närvaron är total och den nedskalade koreografin kommer verkligen till sin rätt. Dan Langeborg, Jimmie Larsson och Timo Nieminen stirrar på oss och på varandra, flyttar oss vänligt men bestämt till våra rätta platser och sätter nästan axlar och tår ur led i tekniskt fulländade och nyskapande rörelser.
Jag känner igen rörelsemönstret från Jeanette Langerts förra verk, en nytolkning av Vaslav Nijinskijs klassiska balett Våroffer. Även då var det balettinspirerade krökta tår, fokus på repetition och rörelser som skalats av till sina minsta beståndsdelar för att kunna sättas samman till en verkligt nyskapande koreografi. Varje blick, varje andetag i solot kändes planerat och kontrollerat.
Det var ett av de starkaste och mest skickligt utförda dansverk jag har sett och efter smakprovet på Form/design center var jag full av förväntan inför att få se hela Jean på Dansstationen. Men jag blev tyvärr besviken.
Förvisso skapar de tre dansarna en välbalanserad dynamik. Timo Nieminen står stilla i vänstra hörnet av det blanka vita scengolvet i byxor och skjorta. All hans energi fokuseras i blicken. Är det de andra dansarna han stirrar på – eller blodpölen mitt på golvet, en rest från Julies självmord? Jimmie Larsson brottas med sig själv så att svetten droppar, i rörelser som leder tankarna till en gymnast på en bygelhäst, men lyckas inte riktigt komma någon vart. Han håller sig mest på den vänstra halvan av golvet i sina kalsonger, medan Dan Langeborg, som imponerade så stort i Våroffer, gör en lika stark prestation här, mestadels gående eller stående till höger på scen, i skjorta och kalsonger.
Dan Langeborg har fått det mest dynamiska rörelsemönstret. I början av föreställningen tänjer han kroppen så mycket han kan, på gränsen mellan scengolvet och utrymmet utanför. Det är en symbolisk och spännande balansakt där han inte för ett ögonblick släpper taget om väggen. Men sedan går han tillbaka till scengolvet och påbörjar en lång repetition av utsträckta ben och armar. Det ser ut som om han sätter upp gränserna för sina egna rörelser och hans självdisciplin är benhård.
Denna hårda kontroll genomsyrar hela verket. Någon enstaka mjuk rörelse släpps igenom, exempelvis när Dan Langeborg smeker golvet med baksidan av händerna, men det är skoningslösheten som dominerar. Även det skarpa ljuset och det monotona surrandet till ”musik” bidrar till att skapa en föreställning som är otroligt krävande inte bara för dansarna, som verkligen ger sitt allt, utan även för publiken.
Alltför krävande, i mitt tycke. Dansarnas och koreografens fysiska och intellektuella prestationer är imponerande, symboliken är mångbottnad och verket väl genomtänkt men kanske lite för smart för sitt eget bästa. Det är förvisso intressant att dela upp Jean i tre olika kroppar – en som betraktar och kontrollerar, en som främst tycks brottas med sina egna inre demoner och en som rör sig lite friare, tänjer på gränserna men inte heller har särskilt stort handlingsutrymme. Och det kontrollerade anslaget må knyta väl an till rollfiguren Jean och hans både självpåtagna och utifrån pålagda disciplin i egenskap av arbetarklassperson med ambitioner – men vad verket anbeträffar blir helheten mindre än summan av delarna och resultatet är väl introvert och abstrakt. Jag hade hellre sett mer av fragmenten på Form/design center.
Det är ett starkt verk men verkligen inte för alla. Det allra bästa med projektet är kanske snarare studiecirklarna, samtalen och mötena som arrangerats i orterna som deltagit, som förhoppningsvis gett större intresse och kunskap kring modern dans.
För kvarvarande turnédatum i Västerås, Kalmar, Gävle och Linköping, se www.dansnatsverige.se/?kolla=4296#hoppahit.
