När demonstranter protesterar mot nynazister ses de inte sällan som lika goda kålsupare. Men varför blir krav på social rättvisa ofta synonymt med vänsterextremism? Landets Fria har träffat forskarna Malin Rönnblom och Sara Edenheim för ett samtal om politikens spelplan.
I dagarna turnerar nazistiska Svenskarnas parti och Sverigedemokraterna runt i landet, men protesterna låter inte vänta på sig. Demonstranter försöker överrösta nazisterna och rasisterna med rop, psalmer eller nyckelskrammel. När Svenskarnas parti hade torgmöte i Malmö den 23 augusti blev minst tio personer skadade när polisen både körde över en demonstrant och red i full fart in i folkmassorna.
Protesterna kritiseras ofta för att spela nazisterna och rasisterna i händerna och inte sällan används ”lika goda kålsupare”-teorin där högerextrema och vänsterextrema jämställs. I Malmö menade polisen att demonstranterna kastat stora gatstenar, något som de efter Skånska dagbladets granskning tvingades att ta tillbaka. Att protestera mot SvP eller SD blir ofta synonymt med att vara en vålds-användande vänsterextremist.
– Yttrandefriheten i dag tolkas ofta som att en part har rätt att stå och tala oemotsagd. Men så är inte fallet utan de som är där och protesterar har lika stor rätt att säga sitt. Sådan är demokratin och den är inte alltid snygg, säger Sara Edenheim.
Sara Edenheim och Malin Rönnblom, forskare på Umeå universitet, undersökte den debatt som uppstod efter terror-attentatet på Utöya i Norge sommaren 2011.
I sin artikel Rädslans politik beskriver forskarna hur terrorattentatet i Norge snabbt blev en fråga om det fanns en beredskap att skydda det öppna, demokratiska samhället och svenska folket, men inte specifikt de som faktiskt var hotade av Breiviks politiska agenda – icke-vita, vänsteraktiva, feminister, muslimer och hbtq-personer.
Enligt forskarnas artikel skrev ”ett stort antal ledarskribenter (…) att de största hoten mot rikets säkerhet i dag inte enbart utgjordes av ’vit makt-miljön’ och ’islamism’ utan även av ’den autonoma vänstermiljön’”.
– Här går det att dra en parallell till Malmö då nazisternas mordförsök den 8 mars inledningsvis kallades ett ”bunkaslagsmål” och ”lika goda kålsupare”-argumentet användes, säger Sara Edenheim.
Det var så det ofta beskrevs i media när flera personer skadades allvarligt, en livshotande, av aktiva nazister i Svenskarnas parti. Men det möttes av en stark motreaktion i sociala medier som framställde händelserna ur ett annat perspektiv. På 15 år har 14 personer dödats av nazister, ingen av vänsterextrema.
Edenheim och Rönnblom upptäckte att ledarskribenternas ordval efter Utöya gick att koppla till rapporten Våldsam politisk extremism som Säpo och Brottsförebyggande rådet författat. Här jämställs hoten från höger, vänster och islam. Däremot finns inga hot som kommer från de konservativa eller liberala ideologierna. Trots att Brevik företrädde en extrem konservativ och nationalistisk ideologi.
Samma resonemang finns i den statliga utredning på ämnet våldsbejakande extremism som presenterades i december 2013.
Men trots att högerextremismen har sin grund i en antidemokratisk våldsideologi med företrädare som misshandlar och mördar sina meningsmotståndare är det nästan som att den autonoma vänsterrörelsen ses som ett större hot.
– Kanske är det just att den är en rörelse och något kollektivt som gör att den blir så hotande mot ett liberalistiskt system där individen är så central, säger Malin Rönnblom.
Edenheim och Rönnblom tycker att det läggs för stort fokus på att diskutera extremismen som ett hot mot demokratin.
– Mittenpolitikens konsensus och att det inte längre finns någon tydlig höger-vänster skala i politiken är farligare. Folk tappar intresset när det inte är tydligt vad politiken vill och riskerar att vända sig till enklare förklaringar som att allt är invandrarnas fel, säger Sara Edenheim.
I dag ses den liberala demokratin och det kapitalistiska systemet som en naturlag. Liberalismen anses helt ofarlig och opolitisk.
– Allt som andas samhällskritik riskerar att stämplas som antidemokratiskt oavsett om det kommer från höger eller vänster, säger Malin Rönnblom.
Det gör att all form av radikal förändring med kritik av klassprivilegier, andra maktstrukturer och kapitalism ses som något som ligger utanför den demokratiska arenan. I stället för att ställas emot liberalismen, som två olika samhällsåskådningar, klassas det förstnämnda som extremism.
– Det är som att politiken är tömd på politik och kvar finns bara en administration av tillväxt. Då är det kanske inte så konstigt att det blir en konflikt när vänstern ställer krav som hotar den rådande ordningen, men det behöver ju inte vara hotande på ett våldsamt sätt, säger Malin Rönnblom.
