Dansarna i Les trois femmes är mellan 51 och 73 år och varvar en absurd modevisning med dödsångest.
Äldre personer kan också dansa. Det låter naturligtvis väldigt fånigt att påpeka det, men det verkar behövas inom modern dans. Ända sedan jag började att intressera mig för konstformen har jag saknat en mångfald på scenerna. Det som brukar kallas ”danskroppar” tillhör ofta unga, smala dansare utan synliga funktionshinder. Varför det är så har jag inte riktigt fått svar på.
Uppsalabaserade företaget Maudsart gör nu sitt bästa för att ändra på detta. Föreställningen Les trois femmes görs av tre kvinnor mellan 51 och 73 år med sammanlagt 120 års erfarenhet av dans. Siv Ander var en av Sveriges första jazzdansare och har 17 år i världsberömda Cullbergbaletten bakom sig. Maud Karlsson har bland annat jobbat i New York i elva år och står för koncept och idé. Helena Högberg har verkat på Gotland i över 25 år efter samarbeten med bland andra Cramérbaletten.
Det finns en spännande kontrast i föreställningen mellan kontakt och inåtvändhet. Filmerna som projiceras på storduk präglas mycket av slutna ögon och bortvända blickar, medan dansen på plats är bland den mest kontaktsökande jag upplevt. Det är mycket ögonkontakt och direkt tilltal i både tal och sång. Les trois femmes känns bitvis som ett samtal, där publiken skrattar och applåderar ovanligt spontant och där det när som helst känns som om vi bokstavligen kommer att börja att prata med dansarna om deras budskap.
För de har mycket att säga, och det känns. Kanske är det en för övertydlig tolkning, men jag upplever flera gånger att dansarna brottas med sina kroppars långsamt tilltagande begränsningar. Budskapet blir att det går att vända dessa till styrkor. Kärleken och glädjen finns där ändå.
På samma sätt fungerar själva föreställningen. Att dansarna bitvis måste kämpa för att hålla exakt samma tempo blir en fin illustration av lyhördhet och samspel. Les trois femmes består av både filmer, sittande partier och mer traditionell dans som utförs ståendes och liggandes men sällan hoppandes, med få moment där alla tre dansare måste vara aktiva samtidigt. Växlingarna skapar en skön variation och rytm med ovanligt mycket tid för reflektion. Det långsamma tempot blir en styrka snarare än en begränsning. Dansen blir delvis mer en gestaltning av dans än dans i sig, men det finns mer att visa upp på en scen än tekniska färdigheter.
Dansarna förför oss med sensuella steg – som både är på lek och på allvar. Klockor tickar, dans kompas av livesång, peruker provas och det blir både dansbattles och breakdans. På en timme hinns det med många uttryck och mycket liv.
”Somewhere, somehow, we will drop dead, but everyone that’s here tonight is still a little alive, and we will sing and dance for you,” är en av raderna som sjungs. Ett återkommande tema är just döden, med bilder som kistor, fallna löv och en kyrkogård. Ett annat är dock livsglädjen som symboliseras av till exempel hoppsasteg, dinglande fötter och glass i solen. Ett tredje är beröring, med många kramar, smekningar, och ömsinta partier där dansarna sitter i varandras knän eller bär varandra. Allt detta skildras innerligt, naket och ärligt – med nära till skratt.
Det svagast partiet är ett solo precis i slutet, som är väl sökande och riktningslöst. Ett frustrerat och misslyckat försök att dansa pardans blir också onödigt långt, även om tanken är intressant. I övrigt är det en tajt och omväxlande föreställning som håller intresset uppe hela vägen. Jag ser gärna mer i liknande anda.
