Dagens bostadsbrist kan inte lösas av marknaden, utan staten och kommunerna måste ta ett större ansvar. Det skriver Sofia Eriksson, delad ordförande för nätverket Kvinnors byggforum.
Dagens bostadsmarknad är en marknad i kris. Bostadsbristen blir mer och mer påtaglig och det som i dag byggs har höga produktionskostnader som få har råd med. Detta står i strid mot såväl FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna som svensk grundlag; boende är en social rättighet både i FN-deklarationen och i regeringsformen – ”Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet.”
Bostadsbristen drabbar alla i samhället men främst drabbar den resurssvaga personer som unga vuxna, ensamstående, invandrare och pensionärer. Dagens bostadsbrist leder till fler osäkra boendeformer där de som inte har möjlighet att köpa en lägenhet eller har flera år i bostadskö tvingas till en marknad där andrahandsuthyrare lagligt kan ta ut överhyror, förstahandskontrakt säljs för dyra pengar och annonser där du förväntas erbjuda något i gengäld dyker upp på Blocket. Bostadsbristen leder till en ökad segregering och diskriminering på bostadsmarknaden då privata hyresvärdar och andrahandsuthyrare fritt kan välja hyresgäster. Det blir en situation där de med högst inkomst och svenskklingande namn har förtur.
En osäkerhet på bostadsmarknaden skapar en osäkerhet i livet i stort. Att tacka ja till en utbildning eller ett jobb i en stad där du inte vet om du kan få tag i en bostad är en stor osäkerhetsfaktor, samtidigt är ett fast jobb med en fast inkomst nästintill ett måste då många hyresvärdar har ett inkomstkrav. Då bristen på hyresrätter gör att det är svårt att få tag på en hyresrätt tvingas många ge sig in i bolånekarusellen. Även där krävs ett stort kapital och fast inkomst. Detta blir en moment 22- situation; för att kunna betala en bostad krävs en inkomst, för att kunna sköta ett arbete behövs någonstans att bo. Rätten och möjligheten till bostad, arbete, utbildning påverkar hur vi som individer och grupper mår och är därmed en viktig folkhälsofråga.
Vari felet ligger är en fråga som nu debatteras i olika sammanhang. Orsaken till det låga bostadsbyggandet sägs vara flera faktorer så som långa planprocesser, högt satta markpriser, höga byggkostnader och stora vinstmarginaler hos byggbolagen. Att enbart peka ut en orsak är att förenkla problemet, men en fråga som verkligen måste ställas är vem som egentligen tjänar på bostadsbristen. 2013 hade de stora byggbolagen ett avkastningskrav på 20 procent. Runt om i Sverige finns planlagd mark redo att bygga på där byggbolagen väntar på tillräckligt stor efterfrågan så att de kan få ut sin höga vinst. I en situation där bostadsbristen ökar är detta oacceptabelt. Att lita på att marknaden ska lösa bostadsbristen, vilket har varit strategin sedan början av 1990-talet när räntebidrag och investeringsstöd för bostadsproduktion plockades bort, är fel väg att gå.
Förutom att ifrågasätta det otillräckliga byggandet måste vi även ifrågasätta vad som byggs, för vem och vilka det byggs. Samtidigt som bostadsbyggandet i Sverige följer standardiserade mallar så uppkommer andra krav på bostaden, familjekonstellationer ändras, den traditionella kärnfamiljen är inte längre en självklarhet och efterfrågan på andra typer av boende ökar. Kvinnors Byggforum efterfrågar ett bredare synsätt på bostaden utefter hur våra sociala relationer ser ut. Det är dags att se över andra typer av lösningar, nya boende- och hyresrättsformer och andra typer av flerboende med möjlighet till att flera innehavare kan stå på kontraktet. Nya typer av lägenheter krävs med flexibla lösningar där lägenheter och rum kan omfördelas om familjesituationer ändras. Detta skulle underlätta för gemensam vårdnad av barn vid skilsmässa eller för andra typer av familjekonstellationer än den normativa kärnfamiljen.
Vi måste flytta fokus och sluta se bostaden som en investeringsvara. Sett till regler och skatteförhållanden märks tydligt att det är den enskilda, privatägda bostaden som premieras. Byggbolagen vill bygga bostadsrätter för att kunna ta ut maximal vinst vid försäljning då bostadsbristen gör att lägenhetspriserna pressas upp. Samtidigt gäller rotavdraget för att renovera fastigheter enbart för privatägda bostäder och inte för hyresrätter. En skattereduktion som finansieras av alla medborgare borde ge nytta till alla, inte bara till de som har möjligheten att äga sin bostad. Då vi står inför en omfattande renovering av det stora miljonprogramsbeståndet skulle ett inkluderande av hyresrätter i rotavdraget underlätta för en renovering av dessa bostäder utan att det krävs stora hyreshöjningar.
Staten måste ta sitt ansvar för en bostadsproduktion som kan möta den efterfrågan som finns och återigen bedriva en bostadspolitik som genererar bostäder. Staten måste ställa krav på kommunerna att ta ansvar för sin bostadsförsörjningsplikt och ge medel för att återigen stärka de kommunala allmännyttiga bostadsbolagen. De allmännyttiga bostadsbolagen har genomgått en förändring från att bygga bostäder för alla efter andra världskriget till att bygga bort bostadsbristen under miljonprogrammet till att åstadkomma en mer allsidig hushållssammansättning under 1970-talet. Sedan 1990-talet har inriktningen ändrats och allmännyttan har blivit affärsmässig. Allmännyttans roll måste med politiska medel återgå till att bli ett instrument för att skapa bra boenden för alla.
Vad händer med människorna, med jämlikheten och jämställdheten när en av de grundläggande mänskliga rättigheterna inte kan uppfyllas? Ansvar måste utkrävas från våra politiker. Vi måste sluta se bostäder som en handels- och investeringsvara och börja se dem för vad de är: en mänsklig rättighet.
