Utställningen Den vita blicken visar en blond, vit man i ett idylliskt svenskt landskap. Genom att skildra normer och ideal hoppas konstnären Åsa Johannesson att vi kan få syn på hur de påverkar oss och öppna för nya tankesätt.
Utställningen utgår ifrån fotografiet som medium och från vithet som identitet. Åsa Johannesson ser dessa som två osynliga filter som präglar perspektivet för många människor. Vi upplever omedvetet både fotografiet och vitheten som neutrala istället för att ifrågasätta hur de påverkar oss.
– En del av den vita blicken kan vara okunnig och naiv. Vi förstår inte att allt vi ser genomsyras av att vi lever i ett samhälle som är skapat av den vita heteronormen. Men det finns en sida av den vita blicken som är väldigt medveten om sin egen status och makt och hur den kan användas och influera andra.
Grunden i detta är att det oftast är vita människor som avgör vad som är normen.
– När en talar om den vita blicken inom akademin anspelar det på hur den ger värde till olika bilder och situationer och bestämmer vad som har status eller inte. Den vita blicken har en makt som den icke-vita inte har.
Åsa Johannesson säger att hon har funderat mycket på utgångspunkten för projektet.
– Jag har känt att bildfokuset generellt ligger på minoriteten eller ”den andre”. Det är helt rätt att ge utrymme till minoriteter men det är också viktigt att jag tittar på mig själv som vit och att vi som majoritet gör det.
Bilderna i Den vita blicken utgår ifrån klassiska ideal – en blond vit manskropp och ett idylliskt svenskt landskap.
– Jag tycker att det är viktigt att påpeka att bilden inte är sann. I dagens värld ser det inte ut så och jag vill inte att det ska se ut så heller.
Idén till utställningen kom ifrån Åsa Johannessons forskning om fotografiets historia.
– Det är en ganska mörk historia. Fotografi har använts som ett redskap inom rasbiologin till exempel. Själva idén var att en kunde använda fotografiet för att skapa olika människotyper och utbilda folket om hur de skulle bete sig och vilka de skulle gifta sig med.
I projektet har hon arbetat med idéer kring mångfald, tolerans och rasism och läst mycket om rasbiologi och myten om arier. En forskare skriver till exempel om det svenska homogenitetssyndromet.
– Tesen är att vi i allmänhet föredrar att ha samtal med folk som delar vår åsikt. Jag tror att det stämmer mycket, att likhet är en svensk dygd och fortfarande är en stor del av den svenska identiteten. Det behöver inte vara fysisk likhet utan kan vara att vi har samma värden eller sätt att uttrycka oss.
Hon tänker att bilderna är öppna för olika tolkningar, snarare än att skriva betraktaren på näsan.
– Jag hade kunnat göra ett ”pang på”-projekt där jag dekonstruerade hur fotografi har använts för att döma ”de andra”. Rasbiologiska institutet har ett jättestort arkiv där de har mätt samefolkets näsor och så vidare. Men jag var inte intresserad av att använda det bildspråket utan jag tycker att det är väldigt intressant att använda bilden av idyllen. Att skapa en bild som kan anses okritisk, som en inte kan låta bli att tycka om och få ut något av estetiskt, men som samtidigt är politisk och har en underliggande vilja att bjuda in betraktaren till en ny tankeprocess.
Åsa Johannesson tänker också att mångtydiga bilder bjuder in fler betraktare att ta del av dem.
– Jag har alltid använt ett bildspråk som växlar mellan subtilitet och övertydlighet. Jag tror inte så mycket på konst som kan avkodas direkt, utan på ett mer subtilt bildspråk som öppnar för en större publik.
Det gör betraktaren mer involverad i verket, menar hon.
– Jag vill inte utbilda någon eller peka med pekpinne. Konst som förklarar tycker jag personligen inte är lika stark utan jag känner att den måste fungera med betraktaren som medaktör. Då är du en del av avkodningen och måste ta ansvar.
Samtidigt vill Åsa Johannesson gärna att publiken ska ta med sig tankar och frågeställningar från utställningen.
– Jag hoppas att bilderna ska öppna en lucka hos människor som de kanske inte trodde fanns. Jag vill skapa konst som är politiskt laddad, som kan öppna en debatt och få personer att tänka nytt.
Den vita blicken visas på Växjö konsthall 7 februari–9 mars.
