Barn ska inte behöva ha problem för att bli lyssnade på. För att tillgodose barnens rättigheter i samhället måste vi se till att lyssnande funktioner finns till hands, skriver veckans debattör.
Är ett barn orosanmält, ska situationen utredas. Det är inte frivilligt eller beroende av resurser. Barn har rättigheter som är fastställda i FN:s barnkonvention.
Man kan tycka att de organisationer som finns i dag för att uppmärksamma barns behov räcker: Bris, Rädda barnen, Röda korset, Fryshuset med flera finns alla där för barnen. Men det räcker inte. Och det är tyvärr alldeles uppenbart.
Det ska inte behövas tydliga problem för att bli lyssnad på. Anmälda problem hanteras av de sociala myndigheterna, Bup och liknande. Men alla de andra undringar som barn kan ha och som kanske inte passar att ta upp i familjen eller skolan?
Det kan röra sig om problem som visar sig i form av svårigheter att sova, svårigheter att koncentera sig, otrygghet, allmän ohälsa och så vidare. Saker som är viktiga för barnet/ungdomen att ta upp och få en förståelse för. Utan att för den skull riskera att någon går in och rotar i privatlivet. Alltså, en funktion som är helt på barnets villkor. Villiga öron utan mun till förfogande.
Det är så viktigt att alla medborgare har de kunskaper och den situation som är nödvändig för att kunna välja väg för sitt liv. Alla har frihet att välja. Och då måste alternativen också uppfattas som realistiska och möjliga.
En lyssnande funktion skulle helt säkert uppskattas av de cirka 385 000 barn i Sverige som i dag inte nås av någon samhällsfunktion eftersom de inte är orosanmälda. Så många är de enligt Statistiska centralbyrån och Socialstyrelsen. Inga uppenbara problem. Som märks. Men behoven av en som lyssnar är stora. Att få formulera sina tankar och sortera dem. Under sekretess. Där inga anteckningar förs eller anmälningar görs till någon myndighet.
Frågan är viktig och borde inte dras i långbänk. Det borde inte vara så svårt det här med att lyssna. Det kan handla om att få stöd och coachning under en period när det känns tungt.
Bra därför om skolsköterskan, BVC-personalen och andra som som har kontakt med behövande får en kontaktyta att rekommendera behövande till. Som bara har till uppgift att lyssna på barnets historia. Lyssnaren ska inte kunna lösa akuta problem, vilket tydligt ska förklaras för barnet. Men ska veta vart barnet ska vända sig om det önskar åtgärder av något slag och vara behjälplig i kontakten. En tydlig ansvars- och arbetsbeskrivning.
Dessutom borde naturligtvis Akademiska sjukhusets funktion för utveckling av metoder att ta hand om utsatta barn, så kallade orosanmälda, få resurser att utreda samtliga anmälningar som kommer till dem. I dag ökar antalet anmälningar medan antalet utredningar minskar. Kostnaderna för att inte ta hand om dessa utsatta uppgår årligen till cirka 25 miljarder kronor. Det kan inte vara rimligt att minska på antalet utredningar på grund av av bristande resurser. Om vi tycker att barnen är viktiga, måste vi också ta rejält tag i detta!
