Vad uppnår antirasister med vända ryggar, höjda långfingrar och ilskna stämmor? frågar Malva Sinclair.
Kära motdemonstranter som under Almedalsveckan överröstade Svenskarnas partis tal genom att skrika er hesa, jag delar er frustration. Jag håller med om att ni har lika stor rätt att skrika som de har att tala, jag håller med om att ett antidemokratiskt partis blotta närvaro inte är acceptabel på Sveriges största mötesplats för just demokrati. Att myndigheter och arrangörer måste agera efter lagen om hets mot folkgrupp istället för att envist försvara yttrandefriheten som med sin diskutabla gränslöshet utgör ett direkt hot mot vårt lands säkerhet och trygghet.
Men ändå undrar jag. Vad förväntar ni er att uppnå med vända ryggar, höjda långfingrar och ilskna stämmor som outtröttligt skriker ”nassesvin” och ”avskum”? Vad vill ni åstadkomma och vad tror ni att det bidrar till förutom ett ännu hårdare klimat än det vi redan har?
Nej, kanske är det inte realistiskt att tro att ett sansat samtal kan lösa allt, men vi måste tänka på konsekvenserna av vad vi antirasister gör och inte gör för att bekämpa rasism. Gång på gång konstateras det att rasismen är ett stort samhällsproblem, men oförståeligt sällan diskuterar man varför åsikterna uppstår hos individen från första början.
Olika typer av utanförskap är en teori och just därför ställer jag mig också skeptisk till formuleringen ”inga rasister på våra gator”, som används flitigt i antirasistiska sammanhang. Inte för att jag på allvar tror att innebörden av meningen är en tvångsdeportering av rasister, men att vilja utesluta en specifik grupp människor för att nå sitt idealsamhälle är en galen ideologi oavsett vilken sida den kommer ifrån. Vi löser inga problem genom att hata.
