I en färsk antologi, Att slakta en guldkalv – visioner för ett hållbart samhälle, fastnar jag för två texter om planering eftersom det är vad jag själv jobbat med hela livet. Allra först som trafikplanerare under ”rekordåren” på 1960-talet. Då pekade alla kurvor brant uppåt: löner, antalet bilar och inflyttningen till Stockholm. Nya trafikleder byggdes överallt – de blev ändå överbelastade. Anpassningen gick så långt att när Sverige lade om till högertrafik 1967 hade hela Stockholms innerstad byggts om till en trafikapparat där fotgängarna fick springa som skållade råttor för att hinna över gatorna. Ilskan blev så stor att staden tillsatte en trafikkommitté för att utreda hur gående, cyklister och bussar skulle kunna samsas med bilarna. Jag var med som tjänsteman och skrev visionerna.
Det var för 40 år sedan. Massor av andra styrdokument har antagits sedan dess. Men Karolina Isaksson visar att fortfarande regerar bilisterna och gravt ohållbara projekt som Förbifart Stockholm byggs, trots att all expertis dömt ut dem. Och målet är fortfarande att öka rörligheten, inte tillgängligheten – vilket vi faktiskt flaggade för på 1970-talet: man reser ju för att nå vissa mål – jobb, butiker, gym etcetera. Men när närbutiken och den lokala servicen stänger tvingas alla ta till bilen och planeringen fokuserar bara på resorna, inte på var målen hamnar. Isaksson visar också hur ”rätten till mobilitet”, att resa fritt och ohämmat är helig; att ifrågasätta den är politisk dynamit. Det är verkligen nedslående att vi inte kommit längre på 40 år!
Den andra texten är av Josefin Wangel som arbetar på KTH med något som kallas ”samhällsplanering”. Ordet ”samhälle” har ju två betydelser och här handlar det om hur städer byggs – helst som ”hållbara städer”. Men Wangel konstaterar att det finns inga hållbara städer så länge de som bor där inte beter sig hållbart, det vill säga bor effektivare, reser och flyger mindre, äter mindre kött och arbetar och konsumerar mindre. Därför blir dagens visioner om ett hållbart byggande mest luft, ja kanske till och med kontraproduktiva därför att de invaggar många arkitekter och stadsplanerare i en omotiverad självbelåtenhet.
Det gläder mig att höra eftersom jag fanns på samma institution tidigare och då brukade muttra att någon verklig planering av samhället – om produktion/konsumtion, livsstilar och arbete/fritid och så vidare – bedrevs varken där eller någon annanstans. Det finns varken vilja eller mandat att göra i dag. Den lilla styrförmåga våra ”styrande institutioner” har haft har dunstat i dagens nyliberala klimat.
Så jag hejar på er, Karolina och Josefin. Vi har inte 40 år till på oss att ändra kurs.
