För cirka två år sedan, under Obamas tid, hände något ovanligt positivt. Efter många år av konflikter mellan Iran och Väst om det iranska kärnenergiprogrammet som hade lett till sanktioner och hot om nytt krig blommade äntligen diplomatin. Då tecknade USA, EU och Ryssland ett kärnenergiavtal med Iran, vilket kallades ett ”historiskt genombrott för framgångsrik diplomati och konflikthantering i Mellanöstern”. Detta var unikt med tanke på att sanktioner från Väst mot länder i Mellanöstern hade en politisk tradition av att leda till förödande krig.

Avtalet gav FN insyn i Irans kärnenergiprogram i syfte att förebygga att landet skulle kunna utveckla kärnvapen och i utbyte skulle EU och USA ta bort ekonomiska sanktioner mot Iran. Oron växer nu sedan Trump har ifrågasatt avtalet och vill utöva nya sanktioner mot Iran. Samtidigt som de okritiska politiska analyserna i sammanhanget är lika oroande och utgår från maktens villkor på bekostnad av befolkningens existens.

Bland annat ligger fokus på ”vilken konsekvens kommer Trumps uttalande att ha för USA” istället för ”vilken konsekvens kommer Trumps uttalande att ha för befolkningen i Iran”. Låt mig förklara saken lite närmare.

De långvariga ekonomiska sanktionerna mot Iran orsakade enormt mänskligt lidande för det iranska folket under många år. Ekonomiska sanktioner drabbar sällan regeringar, enligt evidens. Deras förödande konsekvenser drabbade fattiga iranier och svårt sjuka patienter som miste sina liv då transaktioner med iransk valuta inte var tillåtna, och inte ens livsviktiga mediciner kunde importeras. Befolkningen i Irak genomled på samma sätt svåra sanktioner från Väst när Saddam Hussein hade makten.

Folket i Iran i likhet med i många andra länder i regionen har fortfarande sår som skaver och ömmar efter det åttaåriga kriget där en miljon människor dog och otaliga fick krigsskador. Dessutom har hotet om krig varit ständigt närvarande under de senaste decennierna. Och när folket i Iran äntligen, efter många decennier av konflikt, krig, isolering och sanktioner, kunde känna sig fria från den kollektiva oron för ett nytt krig kom Trump med sitt uttalande om sanktion och hot.

I den rådande världsordningen blir vi knappast förvånade över USA och dess allierades repressiva krigsföringspolitik som hittills har garanterat deras vinster i Mellanöstern på bekostnad av miljoner människors liv och lidande. Vi har kanske slutat förvånas över det faktum att en okunnig högerpopulistisk multimiljardär med tydligt antimuslimsk agenda har blivit USAs president och gör världen farligare för de mest utsatta. Men låt oss aldrig sluta förvånas över bristen på kritiska konfliktanalyser. Det är de mäktigas perspektiv och analyser som osynliggör utsatta människors perspektiv och existens och normaliserar sanktioner och krig. Världen är i stort behov av att synen på fredsskapande förhållningssätt utvecklas i konfliktanalyserna.