Många viker undan med blicken när en värvare med pärm under armen kommer gående mot dem. Andra stannar gärna och pratar en stund. Hur är det egentligen att arbeta som värvare på stan? Och är det verkligen en bra strategi för miljöorganisationer att arbeta på det sättet?
Det blåser kallt på Kungsportsplatsen och den nyblivna pappan Karl Norlander har satt på sig en tweedkeps. Han står och håller i barnvagnen och väntar på en kompis, när en värvare i gul mössa kommer fram och vill prata. I vanliga fall brukar han styra om stegen när han ser en värvare, men just i dag har han inget emot lite sällskap i kylan. Killen i den gula mössan, som heter Fredrik, visar sig vara sympatisk och Naturskyddsföreningen har han alltid respekterat. Men trots det blir det inte något medlemskap.
– Nej. Det är av precis samma anledning som när någon ringer mig och vill sälja strumpor. Det kan vara världens bästa strumpor och jag kanske till och med behöver strumpor. Men jag säger nej enbart på grund av att det är en värvare som frågar.
Karl berättar att han på senare tid gått i tankar på att gå med i någon intresseorganisation och att han förmodligen kommer att gå med i Naturskyddsföreningen.
– Men jag vill kolla upp det på nätet först i lugn och ro. Det lät bra, det han berättade om barnverksamheten Natursnokarna. Det kan nog vara något för den här framöver, säger han och nickar mot barnvagnen.
Väcker dubbla känslor
Karl Norlander är inte den enda som har kluvna känslor kring värvare på stan. Å ena sidan vet man att de står för något bra, å andra sidan kan det vara jobbigt och konstigt att plötsligt behöva komma på vad man tycker om skogen och säga det till en främling när man har tankarna någon helt annanstans. Det är inte heller varje dag man orkar förklara att man redan är med i flera andra organisationer. Anledningarna att säga ”Jag har inte tid” är många, det är de två värvarna Fredrik Evesson Holmberg och Sebastian Thisted som går runt på Kungsportsplatsen i dag väl medvetna om. Människor de möter har olika tekniker för att inte bli stannade. De flesta ler och säger ”Nej tack, ha en bra dag”, andra sträcker fram handen som i protest. Många byter bara sida på gatan. Fredrik säger att han ofta känner som att det bildas en tom ring runt honom när han rör sig på stan.
– Jag sa till en polis som jag pratade med på Järntorget en gång att ”om du behöver hjälp med att skingra en folkmassa någon gång kan du ringa mig”.
Fredrik är den som har jobbat längst i Göteborg. Han har just påbörjat sitt fjärde år som värvare för Naturskyddsföreningen. Han tar inte saker personligt längre och skrattar åt situationen.
Stolta över sitt yrke
Både Sebastian och Fredrik är stolta över sitt yrke. Även om mycket låter negativt för den som inte provat på värvning tycker de om att värva och säger att de får mycket tillbaka. Det kommer dagligen fram människor och tackar dem för jobbet de gör. Och det är långt ifrån alla som liksom föräldralediga Karl Norlander ser mötet med värvarna som en säljsituation. Många uppfattar samtalet mer som en personlig inbjudan till föreningen. Sebastian och Fredrik har värvat flera personer som sagt att de velat vara med i en miljöorganisation länge, men aldrig fått frågan tidigare.
– Jag lägger mycket fokus på att jobba upp ryktet för värvarkåren när jag jobbar, eftersom så många ser oss som säljare, säger Fredrik.
Det är ett yrke han inte identifierar sig med. Han ser sig mer som en ambassadör för sin förening, att han arbetar med opinionsbildning och är en del i ett större miljöarbete. Därför är det viktigt för honom att de han pratar med får ett minnesvärt samtal, så att miljörörelsen förknippas med något bra. Innan han började på Naturskyddsföreningen hade han ett jobb som säljare på ett mobilföretag, men där stannade han bara i tre veckor.
– Jag kan inte sälja något jag inte tror på, säger han.
”Jag sa till en polis som jag pratade med på Järntorget en gång att ’om du behöver hjälp med att skingra en folkmassa någon gång kan du ringa mig’.”
Stöd från kollegorna
Det börjar glesna med folk på Kungsportsplatsen och Fredrik föreslår för Sebastian att de ska röra sig mot Kungsgatan istället. Det tar dem några minuter att ta sig den korta sträckan dit eftersom de stannar flera gånger på vägen och pratar med folk som går förbi. Sebastian får ögonkontakt med en medelålders man i Frölunda Indians-mössa.
– Hej! Får jag ställa några frågor?, säger Sebastian.
Mannen tittar förvånat på Sebastian en stund och skiner sedan upp.
– Ja, det går bra om jag får ställa en fråga till dig, säger han och börjar vissla blåmesens läte.
– Vet du vad det är för fågel?
Sebastian vet inte och mannen, som nu har gått förbi honom, ropar tillbaka med hög röst.
– Det ska du veta!
Han ser nöjd ut, som att han tror att han satt värvaren på sin plats. Men för Sebastian är värvarjobbet inte bara vilket jobb som helst. Han har ett genuint miljöintresse, men råkar bara inte vara särskilt kunnig på just fågelläten. Det är klimatfrågan som är hans expertområde. Han har läst miljövetenskap på universitetet och är även engagerad i Naturskyddsföreningens klimatgrupp på fritiden. Men det är vardagsmat att bli dömd. Sebastian verkar dock inte lägga någon större vikt vid det utan går direkt vidare till nästa person.
De många avvisandena och risken för otrevliga situationer är anledningen till att man alltid ser flera värvare på samma ställe. De arbetar i grupp och inleder och avslutar dagen med att samlas och peppa varandra. Stödet från kollegorna är viktigt.
Lågsäsong
Just nu är det lågsäsong för värvning. Naturskyddsföreningen har fem anställda värvare i Göteborg och runt 25–30 stycken i hela landet. På somrarna kan de vara upp till 80 stycken. De flesta organisationer har vinteruppehåll.
Naturskyddsföreningen arbetar både med värvare på stan och med dörrknackning. De som arbetar på stan arbetar sex timmar per pass och de som arbetar med dörrknackning arbetar fem timmar. Alla värvare får fast timlön och går inte på provision. Timlönen för värvare på stan är 125 kr och de som knackar dörr får 150 kr, eftersom det sker på kvällstid.
En värvare i en större stad pratar med i snitt 30 personer på en timme. Målet är att värva en person i timmen, men det brukar landa på två till tre personer per dag och värvare i snitt.
Samarbetar
– Vad säger du, ska vi gå in någonstans? frågar Fredrik när en timme till har gått.
Det är dags för passets sista paus.
– Nej, jag fryser inte, hur känner du? Det är rätt fint väder ute, säger Sebastian.
Termometern visar på åtta grader. De underställsklädda värvarna tar av sig sina gulgröna band och sätter sig på en kall stenmur och vilar benen. Sebastian tar fram en rostfri termos ur ryggsäcken och frågar om Fredrik är törstig.
Arbetsdagen är sex timmar lång och de får ta en kort paus i timmen och en lite längre paus för att äta något. Om någon annan organisation är ute och värvar i en annan del av staden händer det att de samlas och lunchar ihop. Det finns ett samarbete alla organisationer emellan, där de delar upp städerna i zoner och ser till att inget ställe blir söndervärvat. Det vinner ingen någonting på.
Inte bara snack om pengar
Att värva ute på stan handlar för Naturskyddsföreningen inte enbart om att värva medlemmar och månadsgivare, även om det är Sebastians och Fredriks uppdrag från föreningen. Erica Lintrup som är kanalansvarig för face to face-värvning, som värvning på stan också kallas, säger att engagemang är minst lika viktigt som antalet medlemmar. Att prata med folk på stan är ett sätt för föreningen att synas och informera om vad de gör. Till skillnad från många andra organisationer som är rena insamlingsorganisationer är Naturskyddsföreningen en förening som består av lokala kretsar och har ett starkt engagemang bland medlemmarna.
– Folk tror att vi bara snackar om pengar, men det stämmer inte. Visst är det jätteviktigt att vi har många medlemmar, men om någon inte har råd att bli månadsgivare brukar jag berätta om klimatgruppen. Om någon vill bli engagerad där så kanske den kan lägga flera timmar i månaden. Tänk vilken skillnad det skulle göra om alla skulle vara engagerade på det sättet, då skulle vi kunna få ett jättestort genomslag, säger Sebastian.
Gemenskap motiverar
Gró Einarsdóttir, som är doktorand i miljöpsykologi vid Göteborgs universitet säger att gemenskap och socialt engagemang är ett sätt som fungerar för att motivera människor att förändra sitt miljömässiga beteende. Kanske är det därför som så många av dem som uppfattar värvarmötet som en inbjudan snarare än en säljsituation också väljer att gå med.
Gró säger också att information om fakta är en ineffektiv metod att arbeta med.
– Det har man undersökt i 40 år och det finns ganska robusta bevis på att det inte fungerar när det gäller att förändra människors miljörelaterade beteende. Det är för låg ambitionsnivå att arbeta på det sättet, eftersom det bara är effektivt för personer som redan har miljövänliga värderingar och attityder, säger hon.
”Självklart är det en utmaning för att värvaren ska lyckas nå ut i varje samtal, men jag känner mig väldigt trygg med våra egna värvare …”
Värvning som ger resultat
Fördomen många har om värvare är att de ska läsa upp en monolog med information som ger en dåligt samvete. Har man en gång mött någon från en organisation som har gjort det är det lätt att tro att alla arbetar på samma sätt. Det är Naturskyddsföreningen medvetna om och de lägger därför stor vikt vid vilka de anställer.
– Självklart är det en utmaning för att värvaren ska lyckas nå ut i varje samtal, men jag känner mig väldigt trygg med våra egna värvare då vi enbart anställer personer som har ett genuint engagemang och intresse för miljöfrågorna och drivs av en stark vilja att göra skillnad. De gör ett oerhört viktigt jobb, säger Erica.
Kollar man på statistiken verkar det som att de har lyckats med sitt uppdrag. Fram tills att Naturskyddsföreningen började med värvning på stan år 2012 hade man runt 190 000 medlemmar, en siffra som då legat relativt stadigt i många år. I dag är de uppe i 226 000 medlemmar och antalet ökar hela tiden.
