Gick av pendeltåget vid Kållereds station på tisdagsmorgonen den 10 oktober och tog buss 761 till Sagåsen till det så kallade förvaret, det som egentligen är ett flyktingfängelse. Det var en varm solig dag, en fin höstdag, fast inte för de femton ungdomarna som skulle utvisas till Afghanistan senare på kvällen.

Hela Sagåsen var avspärrat från de få familjemedlemmar, vänner och andra som hade hunnit komma dit på förmiddagen. Det fanns massor med poliser på andra sidan kravallstaketet och de blåvita polisbanden.

Pratade med en vän. Vi undrade hur vi hade hamnat här. När gick vi med på att skicka ungdomar till krig och till döden? Oavsett om de är 17 år eller 19? Hur många i Sverige skulle ställa upp bakom något sånt här? Hur kom det sig att en missunnsam minoritet har fått så stort inflytande? Femton ungdomar inlåsta i ett flyktingfängelse i Göteborg i väntan på att bli bussade till flygplatsen med stöd av ett massivt polispådrag.

Min vän berättade att han precis har fått reda på att en av hans gitarrelever är med bland de femton. En journalist hörde vårt samtal och intervjuade min vän. Han undrade sedan om jag kände någon av ungdomarna på förvaret. Jag svarade att jag inte tittat på listan på dem som ska deporteras. Jag sa att jag jobbar med de ungdomarna, att jag lever med dem, att det inte spelar någon roll vem som tvångsutvisas. Ungdom som ungdom.

Pratade med en dialogpolis. Sa att jag inte gillade poliserna på andra sidan, som lutade sig mot kravallstaketet och sökte ögonkontakt med folk som hade samlats. Som stirrade folk i ögonen, länge, som om det vore en tävling om vem som tittar bort sist. Jag berättade att jag märkte en tydlig skillnad mellan polisens inställning här och under demonstrationerna den lördagen 30 september, då vi bara såg enstaka poliser på andra sidan staketet. De såg avslappnade ut, hade ett litet leende på läpparna. Jag berättade att vi visste då att det fanns fler poliser där ifall de behövdes, att vi visste att om vi skulle försöka oss på något skulle de dyka fram på noll sekunder.

Jag sa att jag inte gillade att det fanns så många poliser och piketbussar här, att de försökte visa oss sina muskler, sin makt på det här viset och dessutom filmade oss, det trettiotal personer som var där tidigt på deportationsdagen. Jag sa till dialogpolisen att att jag ville dela den känslan, bolla den med honom, eftersom han var en dialogpolis.

Han höll inte med mig. Han sa att de två poliserna inte alls var såna, att den ena var supporterpolis och den andra … ja, han sa inte vad den andra var. Jag sa att jag hoppades att han hade rätt. Jag lämnade området strax innan klockan ett för jag skulle till jobbet, till mina ungdomar som fortfarande var förskonade från deportationsmaskineriet.

Då stod inga poliser längre och lutade sig mot staketet, de stirrade inte länge på folk på andra sidan. Men poliserna var ännu fler, det var ännu fler piketbussar, staket och avspärrningar.