Förra veckan berättade vi om personer som har kanaliserat sin klimatångest i ett aktivt miljöengagemang. Denna vecka riktar vi fokus mot de unga. Enligt en rapport tidigare i vår är klimatet den viktigaste frågan för ungdomar, som upplever mer oro än genomsnittssvensken. Vi pratade med tre miljöintresserade ungdomar om deras tankar kring klimatoro och framtiden.
– När mamma tar upp det och pratar om det känns det mer allvarligt. Det är läskigt med alla naturkatastrofer och att det börjar komma närmare och närmare. Som att det kanske inte kommer att komma vatten när man öppnar kranen – i Halmstad! Det är ju bara någon timme härifrån, säger Hanna Wilhelmsson, 14 år.
Hon och hennes lillebror Fabian, 12 år, tänker förmodligen lite mer på miljön än genomsnittet av ungdomar i Sverige, då deras mamma är aktiv i miljörörelsen. Men även deras kompis Gustav Magnusson, 15 år, har ett intresse för miljöfrågor, utan att ha föräldrar som är mer insatta än normalt.
– Jag försökte ett tag att påverka dem, men de tycker inte det är så kul att göra nedskärningar och så. Fast vi reser inte så mycket nuförtiden och det är en bra grej tycker jag.
Tidigare i vår visade en Sifo-undersökning gjord på uppdrag av Världsnaturfonden att klimatförändringarna är den viktigaste samhällsfrågan för ungdomar mellan 16 och 25. Den visade också att denna åldersgrupp i högre utsträckning än genomsnittet är veganer eller vegetarianer och att de har ett växande intresse för olika delningstjänster.
Maria Ojala, docent i psykologi vid Örebro universitet, har forskat mycket kring klimatoro bland unga, från åldrarna tolv och uppåt till mitten av tjugoårsåldern. Hon kan se tre övergripande sätt att hantera oron, men också vissa skillnader beroende på ålder.
När det gäller ungdomar som fortfarande bor med sina föräldrar har de generellt sett mindre möjligheter att agera för att hantera sin klimatångest än unga som inte bor hemma. Mycket blir beroende av föräldrarna och deras attityder och vanor.
En av strategierna är att distansera sig från oron. I extrema fall distanserar sig personer också från själva problemet i sig. Något som Hanna, Fabian och Gustav har sett bland sina jämnåriga.
– Ibland när man pratar om det i skolan så kommer folk med motargument. ”Vi kan väl köpa vatten” eller ”vi får väl ta det när det kommer”, men då kanske det inte går att göra något åt det, säger Hanna.
Förändringar i vardagen
Ett annat, mer positivt förhållningssätt är problemfokuserad coping, där man istället fokuserar på vad man själv kan göra.
– Här är det vanligt att unga gör små saker i vardagslivet, som att äta vegetariskt, åka mindre bil, undvika att flyga, prata med andra och så vidare, säger Maria Ojala.
Detta är något som alla tre känner igen sig i. Samtliga går eller tar bussen mycket mer till skola och till aktiviteter och tänker på vad de handlar.
– Jag behöver köpa ny dator nu för att batteriet är sönder. Det tycker jag är ett giltigt skäl. Men man kan ju köpa den begagnad. Då sparar man ju pengar och det är bra för miljön, säger Gustav.
– Vi flyger inte längre. Det kan vara jobbigt ibland. När vi skulle till Italien så kom vi med ett försenat natt-tåg till Tyskland. Det var lite jobbigt att hoppa av och springa till ett annat tåg klockan fem på morgonen, men det är ju värt det i slutändan, säger Hanna.
Gustav stämmer in och menar att det också kan vara skönt att ta tåget. Senast tog han det till Stockholm.
– Det tar dubbelt så lång tid som med flyg, men det är ändå värt det. Det är trevligt, du kan gå till bistrovagnen och äta eller spela kort. Och du är lite mer fri än på ett flyg, där du typ bara går upp för att gå på toa, säger han.
Många andra saker i vardagen har blivit så självklara att de inte längre tänker på dem. Som att spara på vattnet och släcka lamporna. Också vegetarisk kost har blivit något som alla ser som en självklarhet, även om de inte är vegetarianer helt och hållet.
– Fabian gillar inte quorn, så ibland ljuger jag för honom när det är quorn, säger Hanna och skrattar.
Ser det positiva
– Det är viktigt att man kan få hopp från lärare och andra vuxna i sin närhet. Det går inte att hitta en enkel lösning på problemen, men man ska inte vara rädd för negativa känslor. Istället kan de vuxna uppmuntra till hopp och hjälpa till med att konfrontera oron, säger Maria Ojala.
För oron i sig behöver inte vara farlig. Det är hur man hanterar den som avgör.
– Om man känner att allt är hopplöst så är det ju inte bra. Men man får deppa ihop och sen gå vidare. Och enligt många studier så är unga oroliga, men inte hela tiden. Man distanserar sig, och det måste vi alla göra ibland, säger hon.
Det känner ungdomarna igen sig i.
– Man blir lite halvpessimistisk, speciellt när man pratar om det. Men sen går det bort ett tag, säger Hanna.
De menar att det är lätt att falla in i sina gamla vanor igen, och att de ser samma tendens hos många av sina jämnåriga.
– Det är lättare att ignorera det än att göra något åt saken. Man tänker att det påverkar inte mig, så jag struntar i det – tills det biter en i arslet, säger Fabian.
– Jag tror vi kommer att göra något åt det först när något stort händer, säger Gustav.
– Alla vet att det händer, men vi vaknar väl inte upp förrän efter vi begått misstaget, säger Hanna.
Samtidigt tycker de att de ser positiva händelser runtom i världen: Paris-avtalet, Kina som satsar stort på miljön, ledare som verkar engagerade och lokala saker som skolmaten.
– När jag var i Fabians ålder (för tre år sedan, skribentens anm.) så var det alltid kött i skolan. Nu har vår skola minskat delen av kött och det finns alltid ett vegetariskt alternativ. Många klagar, men jag tycker att det är bra, säger Gustav.
Han tycker också att det är viktigt att de politiska ungdomsförbunden tar tydligare ställning för miljön och att man måste påverka de som bestämmer.
– Det är svårt när man är ensam att göra något. Men tillsammans är vi stora.
