Insektsdöden blev 2017 års stjärnskott vad gäller hot mot vår överlevnad. Insekterna stryker med där människan brer ut sig, till exempel när bostadsministern anlägger superförorter istället för att bygga där vi redan bor. Men den största boven i dramat är vårt ytkrävande och giftberoende jordbruk, våra omhuldade öppna landskap som tränger undan resten av biosfären till små reservat.

En lösning är att odla ekologiskt, det vill säga utan gifter och konstgödsel. Då vänder vi dock rumpan åt ett annat håll; ju mindre avkastning per hektar, desto fler hektar behöver vi för att bli lika mätta, och desto mer energi går åt. Jag minns själv hur vi rensade ogräs, sådde och skördade för hand på pappas odlingar.

Dom enda platser där våra risplantor kom i närheten av grannens var just där dom var i närheten av grannens, där deras gödning och gifter rann över till vår sida och gav oss mat. Hade alla bönder i Japan odlat som vi så hade där inte funnits någon skog kvar, och USAID hade ändå fått komma och matbomba oss fram till medeltiden.

Nu finns det ju förstås effektivare odlingsmetoder än dom min grönavågande far kunde läsa sig till. Men minnet väcker ändå en gammal fråga som slog mig under ett gymnasiearbete om övergödning: Vad ska vi överhuvudtaget i naturen att göra? Vi har all teknik vi behöver för att odla vertikalt inomhus. Då kan vi fysiskt stänga ute alla skadedjur (som får leva fritt på resten av planeten) och kan anpassa ljus och näring precis som växterna behöver.

Tillsatser som inte bör komma ut i naturen kan effektivt tas om hand, precis som i andra fabriker. Det kräver förstås en del energi till belysningen, men tekniken för att skicka precis rätt ljusmängd av precis rätt våglängd utvecklas hela tiden, till exempel hos svenska Heliospectra i Göteborg, vars system sänker elförbrukningen till hälften, en andel som bara kan sjunka med tiden ju mer vi lär oss.

En annan fördel med att frikoppla odlingen från naturen är att vi kan placera anläggningarna där folk vill bo, så att den som föredrar att bo i Oslo eller Hallonbergen får göra det och slipper deportering till omskolning på naturbruksgymnasium i Dorotea eller Broddetorp. Sverige blir mer självförsörjande och när stora ytor inte längre behövs så ger det lägre markpriser för den som vill odla på naturligt vis.

För inomhusjordbruk står inte på något vis i konflikt med ekologiskt jordbruk utomhus. Tvärtom så kompletterar dom två strategierna varandra väl för att ge oss matsäkerhet. När klimatförändringarna förstör utomhusskördarna med oväntade tropiska oväder eller insektsdöd så levererar dom tillslutna odlingsskraporna sina vitaminer och proteiner precis som vanligt.

Och när datavirus, elfel eller bomber stoppar inomhusproduktionen så får våra decentraliserade odlingskollektiv runtom i landet (vilka möjliggörs med lika delar entusiasm och basinkomst) bra betalt för sina pumpor och gurkor.

Här kan till och med anas en oväntad politisk allians mellan det djupgröna och det neongröna: när gifter i naturen förbjuds så gynnar det både den ekologiska småbonden och det inomhusodlande storföretaget. Sen är det bara att skruva upp energiskatterna dit dom hör hemma så får det visa sig vilket odlingssätt som är mest hållbart för vilken gröda – om tallriken fylls av transportberoende naturnötter från Näsåker eller belysningsberoende betongbönor från Botkyrka.

Oavsett vilket så rinner tiden ut för det gamla invasionsjordbruket, i vilket vi skövlar andra arters habitat och förgiftar dom. Vi kan låta naturen vara i fred.