Tittade på Donald Trumps första presskonferens sedan valsegern. Satt som på nålar i soffan. Ser en aggressiv men retoriskt skicklig makthavare använda sig av ett vulgärt språk med många adjektiv och stora gester. Han tänker infria löftet från valkampanjen om att bygga en mur vid den mexikanska gränsen som Mexiko ska betala. Han försäkrade journalisterna om att han ska trygga det amerikanska folket och att de kommer bli stolta. Tio amerikanska flaggor hängde bakom honom. Tittar och påminns om det ”blågula” som ägde rum under flera av de svenska partiledarnas tal på Almedalen i somras.

Samma kväll på nyheterna refereras det till den svenska partiledardebatten som ägde rum samma dag. Oro, brottslighet och otrygghet diskuteras. Vårdköerna ökar och äldre får inte den vård de behöver, säger Åkesson. Vi måste möta människors oro, säger Löfven.

Krig och terror kommer närmare säger flera. De nästan tävlar i att beskriva den upplevda oron. Ordet Sverige upprepas. Begrepp som ”de andra”, de utanför nationens gränser, invandrarna, muslimerna, EU, Ryssland, Trump, ”presumtiva jihadister” nämns flera gånger.

Det är de uteblivna reformerna som gör mest ont för dem som behöver dem, inte den ”otrygghet” som späs på. Nationalism är ett tankesystem som bygger på idén om en särskild gemenskap inom nationens gränser. De olika nationalismerna bygger på olika antaganden och kan yttra sig på skilda sätt i olika kulturer och tider. I dag är det begrepp som ”svenska värderingar” som skapar ett vi. När jag läste Benedict Anderson på universitetet under sena 80-talet befann sig inte de europeiska länderna i samma defensiva hållning mot omvärlden eller gentemot varandra och begrepp som internationell solidaritet var aktuella.

Anderson ifrågasatte de nationella gemenskaperna som verkliga företeelser och pratade om ”föreställda gemenskaper”. Det gemensamma drag som jag såg med Trumps basunerande och riksdagens första politiska debatt var politiker som i tider av polarisering rider på människors rädslor och månar om att visa upp ett ”enat vi” som inte finns. Det har flera nationalistiska partier i Europa gjort länge. Nu ser vi även demokratiska partier göra samma i Sverige. Att säga att vi måste ”lägga örat mot marken” som Löfven sa efter valrörelsen i USA utan att förklara vad det innebär konkret, eller att vi bör lyssna på opinionen och minska invandringen till Sverige, som SD pratar om, är ett sätt att skapa en ”föreställd gemenskap”.

Sociologen Zygmunt Bauman avled samma vecka som Donald Trump hade sin presskonferens. Bauman senaste bok som kommer ut i dagarna handlar just om nationalism och heter Retrotopia. Den handlar om den populistiska drömmen om en värld ”från förr”, om nationalismens tendens att skapa utopier i det förflutna för framtiden. Som SDs dröm om ett brunt Sverige från förr eller Trumps om USAs vita 50-tal. Den ödmjuka, nyfikna Bauman slapp se Donald Trump ”skapa det perfekta” USA.