Filmvärlden drivs till stor del av visioner, värderingar och viljan att göra skillnad med sin konst. Liksom i övriga samhället har debatter kring jämställdhet och mångfald seglat högt upp på agendan på sistone, men miljöfrågan talas det fortfarande mycket tyst om inom svensk film. Varför går det så trögt med hållbarhetsarbetet i en bransch som annars verkar så medveten?

När man filtrerar Göteborgs filmfestivals digitala festivalprogram på etiketterna ”feminism” och ”hbtq” får man upp 28 förslag vardera på filmer, events och seminarier som på något sätt berör ämnena. ”Flykt” ger 24 träffar och ”rasism” ger 18. Och om man söker på ”miljö” – två förslag. Miljö och klimat är med andra ord inte ett ämne som är särskilt hett på Nordens största filmfestival. Och nog är det symptomatiskt: trots att många filmskapare drivs av att lyfta viktiga berättelser och göra skillnad i samhället hör man sällan om någon som profilerat sig som miljökämpe.

– Miljön är en ickefråga i dagsläget. Det är skämskudde på det, för film är förmodligen den mest miljöpåfrestande konstform vi kan konsumera.

Det säger filmproducenten Ronny Fritsche, som är verksam i det Trollhättan- och Göteborgsbaserade produktionsbolaget Zentropa Sweden och bland annat har arbetat med filmerna Tjuvheder och Efterskalv och miniserien Hashtag. Han är en av få verksamma i filmvärlden som uttalat och aktivt arbetar för att branschen ska bli mer hållbar. I sina egna produktioner försöker han inspirera sina medarbetare till att minska miljöpåverkan genom att servera vegansk mat, göra medvetna val av leverantörer och inköp och välja bort flygresor. Vid sidan av sin producentroll arbetar han för filmfonden Film i väst för att påverka hela den svenska filmbranschen i mer hållbar riktning. Han driver också gruppen Miljöorienterade filmarbetare i Sverige.

– Det finns några eldsjälar där ute i branschen som brinner för miljöfrågan, och vi har nog alla känt oss lite ensamma. Men nu är det något på gång och jag är glad att Film i väst tagit rollen att driva de här frågorna, säger han.

”Film är förmodligen den mest miljöpåfrestande konstform som vi kan konsumera.”

Självtillräcklig konst

Vi återkommer till Film i väst senare, men först måste man ställa sig frågan: Hur kommer det sig att en bransch bestående av så många drivna människor helt verkar bortse från miljöaspekten när de skapar sina verk?

Egentligen är det kanske inte så konstigt. Filmvärlden tampas ständigt med praktiska utmaningar som pressade tidsramar och begränsad ekonomi, frågor som kräver direkt fokus och måste prioriteras om det överhuvudtaget ska bli någon film. Men Ronny Fritsche menar också att miljöaspekten glöms bort på grund av ett slags kulturarbetarens självtillräcklighet.

– Konsten är satt på piedestal i samhället som något som är gott i sig självt. Många kulturarbetare känner redan att de gör något viktigt för samhället – man ska ju förändra världen med sin viktiga film. Då är man beredd att gå över lik för sitt konstverk.

Knäckfrågan, enligt Ronny, handlar alltså om hur filmskaparen ska förhålla sig till den konstnärliga processen.

– Det är inga problem att upprätta Skypesamtal istället för att ses eller att äta vegansk mat under inspelningarna. Det behöver inte påverka slutresultatet. Men hur påverkas den konstnärliga processen och hur ska vi förhålla oss till det?

Ja, hur ska man egentligen tänka här? Blir det en sämre film om man inte tar med sig hela filmteamet till inspelningsplatsen i Thailand?

”Obefintlig medvetenhet”

Regissören Jonas Westbom, som bland annat har arbetat med teveserierna Innan vi dör och Min bror kollokungen, har ganska nyligen börjat fundera i de här banorna. Liksom Ronny Fritsche anser han att miljömedvetenheten i branschen idag är obefintlig.

– Mina kollegor är unga storstadsbor som skryter om att de inte äter kött eller har bil, men under produktionerna finns det inte någon som helst diskussion om det här. Det är som två olika världar. Vi är hopplöst efter och det är genant.

I egenskap av regissör är det Jonas konstnärliga vision som ska samsas med eventuella begränsningar i en mer hållbar filmbransch. Och det finns en anledning till att folk flyger, säger han – det är mycket snabbare och ofta billigare. Att frakta hela filmteamet med tåg, som förstås vore mer hållbart, slukar resurser.

– Det är pengar som äts upp från min vision. Det är klart att det finns kreativa lösningar på problem, men inte på att massa pengar försvinner.

Borde ligga i framkant

Men vad är då försvarbart i konstens namn? Får konst skada miljön om den är tillräckligt viktig? Kan man fortsätta flyga in skådespelare från fjärran länder och servera kött under inspelningarna för att inte skapa irritation bland medarbetarna, om filmen bara är tillräckligt viktig och har ett gott syfte? Nej, det är inte självklart, tycker Jonas Westbom. Om man tycker att ens film är så viktig att den står över andra hänsynstaganden, då ska man kunna motivera det. Till exempel skulle man kunna tänka sig att varje filmidé måste genomlysas ur ett miljöperspektiv och att finansiären därefter får ta ställning till om argumenten är goda nog för att bevilja några pengar.

Och vissa saker är helt enkelt är rätt att göra, menar Jonas Westbom, även om själva filmresultatet blir sämre.

– Om jag ska filma en scen där en hund blir slagen är det kanske mer trovärdigt om jag slår en hund på riktigt, men det gör jag inte. Vi får använda en docka och olika klippvinklar, för vi kan inte slå hundar. Det är inte okej, säger han och fortsätter:

– På samma sätt kanske vi inte kan flyga den här dyra skådespelaren fram och tillbaka varannan dag, utan vi måste lösa det på något annat sätt. Och så får det vara, för det här är viktigt.

Och det borde inte gå så här trögt i en bransch som är så driven av värderingar, tycker han.

– Att en film om tolerans samtidigt är miljöförstörande är egentligen väldigt märkligt. Vi borde inte ställa sådana självklara perspektiv mot varandra. Vi som är i en kreativ bransch som handlar om visioner och ifrågasättande borde egentligen ligga lite i framkant.

Kurs i hållbar film

Men nu börjar det röra på sig så sakteliga. När Film i väst, Sveriges största filmfond och även en av de ledande i Europa, fick höra om Ronny Fritsches nytänkande produktioner inledde de ett samarbete som mynnade ut i rapporten Hållbar filmproduktion, en rapport som visar vägen år 2017, med fokus på konkreta åtgärder som kan ta svensk filmproduktion framåt i hållbarhetsfrågan. I december samma år startade de också landets första utbildning i hållbar filmproduktion.

– Miljöaspekten i film- och tevebranschen har inte varit på agendan i den utsträckning den förtjänat. Vår ambition är att försöka gå från ord till handling, säger Film i västs ekonomichef Katarina Krave.

Som offentligt finansierad aktör – Film i väst och andra regionala filmfonder finansieras huvudsakligen med skattemedel, som de i sin tur förmedlar vidare till olika film- och teveproduktioner – har man också ett ansvar att ta tag i de här frågorna, menar hon.

– Miljön är något som ingår i vårt uppdrag, så jag menar att det är en skyldighet vi har.

Behöver verktyg

Kursen i hållbar filmproduktion består av två delar, där deltagarna först får lära sig mer om miljö- och klimatfrågorna i sig och därefter om vilka verktyg och arbetssätt man kan använda sig av för att ens filmproduktioner ska bli mer hållbara. Den senare delen leds av Ronny Fritsche, som menar att just tillhandahållandet av verktyg är grundläggande om man vill se några förbättringar.

– Det räcker inte att säga till branschen ”gå ut och jobba miljövänligt”, för de har ingen hammare och såg i sin verktygslåda i dag.

Men det räcker inte heller med kunskap och verktyg. För att det ska bli någon verklig förändring måste det till incitament utifrån, menar både Ronny Fritsche och Jonas Westbom – till exempel att finansiärer börjar ställa hållbarhetskrav på filmproduktionerna för att bevilja dem medel eller att det skapas en certifiering för film som tar miljöhänsyn. I dag finns sådana initiativ på flera håll i världen. Det brittiska projektet Albert är ledande på området i Europa och hjälper film- och teveindustrin att ställa om till hållbara produktionsmetoder genom att bland annat erbjuda gratis kurser, koldioxidberäkning, guider och certifiering.

Bland andra europeiska initiativ finns ”Green screen”, ett interregionalt samarbetsprojekt där bland andra Ystads kommun deltar, och italienska ”T-Green film”, ett poängsystem där en filmproduktion som samlar tillräckligt många gröna poäng blir certifierad och får en extra stödsumma. I USA finns ”The green production guide”, som hjälper filmindustrin att minska sina klimatavtryck med jättar som 20th Century Fox, NBC Universal och Disney i ryggen.

”Det långsiktiga målet måste vara att miljön är en självklar aspekt som man förhåller sig till i en produktion.”

Baskunskapen om miljön

På Film i väst har man inte kommit så långt som att utreda den typen av styrmedel, men det är definitivt en del i den fortsatta diskussionen, säger ekonomichef Katarina Krave.

– Till exempel skulle man kunna tänka sig att alla de produktioner som Film i väst samproducerar ska vara klimatberäknade år 2020.

Hon sneglar själv mot Albert och tror att deras arbetssätt/upplägg skulle kunna implementeras även i Sverige. I den bästa av världar skulle Europas filmproducenter ha ett gemensamt sätt att räkna på produktionernas miljöpåverkan, tycker hon, eftersom nästan all film är samproduktioner mellan olika länder och aktörer.

Hon är däremot inte odelat positiv till att driva utvecklingen med hjälp av ekonomiska incitament.

– Det långsiktiga målet måste vara att miljön är en självklar a  spekt som man förhåller sig till i en produktion. Det ska inte behövas extra incitament för det. Men det kan mycket väl vara så att det behövs som ett verktyg under vägen. Money talks, säger hon.

Första delmålet för Film i väst är dock att de svenska aktörerna ska samordna sig och lägga upp en gemensam handlingsplan. Flera andra svenska filmfinansiärer har varit på plats för att observera under kursen i hållbar filmproduktion, och efter det sista kurstillfället i mars vill Katarina Krave samla alla och gemensamt utvärdera.

– Alla har varit positiva, och jag hoppas att vi ska fatta beslut om att det här är en utbildning som vi genomför i Sverige från och med nu, så att vi kan börja höja baskunskapen om miljön hos alla filmarbetare. Det behöver finnas en möjlighet att komma någonstans och lyssna och få information. Med lite tur kan vi sen exportera idén vidare till Skandinavien.

Goda förutsättningar

Sammanfattningsvis kan man konstatera att den svenska filmbranschen till största del är – för att använda Jonas Westboms ord – ”blind och döv” för miljöfrågorna. Men kanske kommer vi att få se ett uppvaknande framöver, lett av enskilda filmarbetare som tröttnat på sin yrkeskårs ignorans och av finansiärer som vill ta sitt miljöansvar. För när allt kommer omkring borde väl filmvärlden ha alla möjligheter?

– Det är en utmaning, men lösningarna finns om man har viljan. Vi filmare är världsbäst på att kompromissa eftersom vi är vana vid att ha för lite resurser och inte kunna få de förutsättningar vi vill, säger Ronny Fritsche.

Han får medhåll av Jonas Westbom:

– Helt plötsligt börjar det regna och man måste filma inomhus istället. Då löser vi det, för det är det vi är bra på. Vi är vana att trolla med knäna.