Radar – Nyhet

Ledamot i snålblåsten

Valter Mutt är en av ”de fyras gäng”, det vill säga de fyra miljöpartistiska riksdagsledamöter som valt att driva en annan linje i flera frågor, jämfört med partiledningen och resterande riksdagsgrupp. Förra veckan gav han beskedet att han inte ställer upp i nästa val. Syre Göteborg har träffat en besviken och oroad politiker.

Varför har du valt att inte kandidera till riksdagen nästa år?

– Det ena är personligt, Jag kände redan innan jag började att två perioder i riksdagen är ganska lagom. Jag vill gärna hinna göra något annat. Jag fyller 63 nästa år. I likhet med övriga partier håller även vi på att få livstidspolitiker, och långvarig inlåsning i en privilegierad tillvaro befrämjar sällan systemkritiskt tänkande.

– Det andra är det politiska. Jag har svårare och svårare att motivera mig. Det tyngsta är nederlaget är värdlandsavtalet med Nato. Vi släppte den striden för lätt. Vi hade kunnat få till en bordläggning för vidare utredning istället för att snabbratificera.

– Ledningen har haft en ovilja att prata om arbetstidsförkortning trots att vi hade 35-timmarsveckan i vårt valmanifest. Vår kongress biföll för några år sedan en motion om att låta en statlig utredning utreda basinkomst, men sedan har inget hänt. Nu vågar språkrören inte ta orden i sin mun. Man måste våga driva dessa frågor, inte bara i valrörelsen, utan även under mandatperioderna. Alla systemfrågor har släppts. Vi har blivit ett ekomodernistiskt parti.

”Inte ens jag som är kortväxt kan gå rakryggad längre”

Hur har du blivit bemött när du fört fram de här frågorna till partiledningen?

– De säger att det är intressant men sedan är det ingen som driver dem. Att det är ett hyckleri är det minsta man kan säga. Jag tror att det är på grund av sossesamarbetet. I arbetarrörelsen är lönearbetet en så central del i identiteten. Man offrar arbetskritiken på sossesamarbetets altare.

Hur har det varit att driva den här linjen i partiet?

–  Schizofrent. Jag möter ju ofta stort engagemang för de här frågorna i lokalgrupperna, men i riksdagsgruppen är det stumt.

Hur har partiet behandlat dig?

–  Ja det har inte varit någon personsåpa, att vi blivit mobbade och behandlade dåligt som personer. Men det är klart att när jag fråntogs rollen som utrikespolitisk talesperson på grund av mitt Nato-motstånd sänktes taket i Miljöpartiet. Att inte ens jag som är kortväxt kan gå rakryggad längre. Det har skapats en slags tystnadskultur.

Är det många i partiet som inte vågar säga vad de tycker?

– Ja många är rädda för att säga sitt hjärtas mening, till exempel på Facebook. Det är inte karriärbefrämjande…

Har du tappat hoppet om att påverka partiet inifrån?

– (Lång tystnad) Ja det är en nyckelfråga… Jag är på väg att tappa hoppet. Det gamla S-uttrycket ”det gäller att hitta tillbaka till sina bästa stämningars längtan” tycker jag passar in på vårt parti. Vi måste våga vara systemförändrande. Idéer är eviga men partier kommer och går. Om inte MP talar om det här frågorna kommer tillslut någon annan göra det. Mycket snart går sista tåget för MP. Ett parti måste inte bara locka väljare, utan även medlemmar och aktiva medlemmar.

Hur var din bild av att MP för första gången skulle ingå i en regering?

– Inte att det skulle gå så här illa. Visst kanske vi skulle bli tvungna att tona ner systemkritiken men inte amputera den helt. Jag tror inte att det hade behövt bli så. Jag tror inte att S har förbjudit oss att prata ideologi, tvärtom. De trodde att vi kunde nå väljargrupper som de inte kan nå. Vi har idkat en onödig självcensur. Vi har under flera år eftersatt vår egen idédebatt.

Är den förda politiken ett resultat av en krock i förhandlingskulturer mellan MP och S?

– S har suttit 70 år i regeringsställning och är väldigt tränat i förhandlingsspel. För det är klart att det är ett spel. De har ju ett jätteövertag mot oss. Det handlar ju lite om poker, och om man blir rädd för motståndaren tappar man förhandlingskraft.

Hur har jobbet som riksdagsledamot varit?

– Jag tycker tyvärr att Ann-Marie Pålsson, den tidigare moderata riksdagsledamoten som skrev boken Knapptryckarkompaniet hade rätt. Partierna styrs mindre och mindre som medlemsstyrda folkrörelser och mer och mer som toppstyrda företag. Jag har fått en obehaglig känsla av att när det är tunga beslut så har beslutet redan fattats någon annanstans, innan det når riksdagsgruppen. ”Vi måste gå med på det här annars måste vi lämna regeringen”. Ju viktigare frågan är ju mindre inflytande har riksdagsgruppen. Detta är en generell kris för demokratin.

Varför har inte de konstitutionella strukturerna hindrat den här utvecklingen?

– Ja det har jag funderat på. En anledning kan vara att det sitter policy-professionella tjänstemän som förbereder besluten i förväg. Ceta-avtalet är på 1 600 sidor. Det är få riksdagsledamöter som vågar plöja sånt. Detta har ökat makten för tjänstemännen.

Men riksdagsgruppen hade väl rent formellt kunnat stoppa vissa saker?

– Ja, men vi fyra (Valter Mutt, Carl Schlyter, Annika Lillemets och Jabar Amin, reds anm.) har inte fått med oss gruppen. Hade många fler följt sitt hjärta hade det sett annorlunda ut tror jag.

Vad ser du är en rimlig nivå av kompromissande när man är ett parti av er storlek?

– Det är självklart att ett parti som fick 6,9 procent måste kompromissa, men det innebär inte att man måste sluta driva opinion.

– Om man tar värdlandsavtalet med Nato. Civilsamhället fick inte vara med under remissrundan. Förslaget var heller inte säkerhetspolitiskt berett. Det låg inom räckhåll att bordlägga för att få frågan utredd. Vad får det här för säkerhetspolitiska konsekvenser? Även s-distrikt uppmanade s-ledningen att bordlägga den.

– Vi ska förstås vara stolta över det vi har åstadkomma men samtidigt har vårt ekologiska fotavtryck ökat under vår mandatperiod. Att kompromissa för att maximera vårt inflytande, det köper jag inte. Om vi säljer vår själ och åker ur riksdagen får vi ju noll inflytande.

”Man offrar arbetskritiken på sossesamarbetets altare”

Men borde inte ni fyra erkänna er demokratiskt förlorade? Uppenbarligen har en styrande majoritet i partiet valt en annan inriktning.

– Jo visst är det så. I och med att så många radikala har lämnat mp så är det förstås en självförstärkande process.
Vad ska du göra nu istället?

–  Jag skulle gärna skriva en bok om de systemförändrande reformerna, och kanske engagera mig i omställningsrörelsen.

Det låter svårt att leva på …

– Jag är i den privilegierade sitsen att jag har inkomstgaranti från riksdagen efter att jag har slutat. Jag ser det som ett ansvar att ta vara på den kunskap jag har och delta i någon slags idédebatt. Jag har jag tidigare i mitt liv jobbat ideellt och haft olika brödjobb under tiden, men jag blev väldigt trött. Jag tycker inte att man ska ha stora privilegier som politiker men jag tänker utnyttja det här.

Det låter ungefär som argumentationen för basinkomst.

– Ja det finns initiativ med sabbatsår för det här syftet i USA, men bara för något slags elit.  Lönearbetet är ett slags disciplineringsinstrument. Det är troligtvis anledningen till det nära nog religösa motståndet mot basinkomst. Halvt undermedvetet vet många att basinkomst skulle kunna vara en revolution i verklig mening, som har potential att ändra maktförhållandena.

Vad har varit bäst i ditt arbete som riksdagsledamot?

– Trots allt politikerförakt så är det alltid öppna dörrar när man som riksdagsledamot hör av sig. Det har varit en stimulerande del av arbetet.

Vad har du gjort för Göteborg under din period som riksdagsledamot från staden?

– Som grön riksdagsledamot arbetar man snarare för planeten. Om vi får ner växthusgasutsläppen gynnar det förstås även kuststaden Göteborg, men jag har inte varit någon bypolitiker. Jag var ju utrikespolitisk talesperson. Det ligger ju i jobbet att jag jobbar med hela världen.

Hur mycket har du arbetat?

– Det beror på hur man räknar. Jag läser väldigt mycket. Det flyter ihop, det här med arbetstid och fritid som politiker.

Hur tänker du kring det, du som brinner för arbetstidsförkortning?

– Jo (skratt) det är klart att det är en självmotsägelse att man jobbar så mycket. Jag tror egentligen inte att det är så hälsosamt. Jag har ibland tänkt att jag till och med ska göra mig av med mobilen som hackar upp tillvaron så mycket …

Valter Mutt

• Född 1955

• Bor i Lövgärdet i Göteborg

• Sedan 2010 riksdagsledamot för Miljöpartiet

• Tidigare bland annat utrikespolitisk talesperson och omvärldsanalytiker för Carl Schlyter när han var Europaparlamentariker.

Andra artiklar från Syre Göteborg

Gammal lyx är lyxigare

Krönika Jag har alltid gillat gamla prylar. Inte vilka gamla prylar som helst – utan gamla lyxprylar. Gammal lyx är alltid…

Lotta Sjöberg

Energi Det kan alltid bli värre

Hallå där! …

Energi … Stefan Åkesson, regissör i konst- och teatergruppen Blaue Frau, som är med och sätter upp föreställningen ”35 Jag och…

Växande intresse för humle

Zoom På kommunens testbäddar i Angered har trädgårdsentreprenören Tony Johansson planterat 200 humleplantor, med siktet inställt på Göteborgs lokala ölproducenter. Som…

”FN-systemet har svikit Myanmars folk”

Radar Efter att en ny rapport presenterats om människorättssituationen i Myanmar är det fortfarande oklart vad som blir nästa steg för…

Kollaborativ ekonomi bakom friluftsfestival

Radar Nu på lördag 15 september arrangeras Göteborgsområdets enda festival för utomhussporter och folkhälsa – Ale Outdoor. Besökarna kommer kunna prova…

SD ökar i hela Göteborg

Radar Sverigedemokraterna går framåt i alla kommuner i Göteborgsområdet efter helgens val. I Göteborg var ökningen relativt liten, med 1,3 procent,…