Äntligen semestertider! För alla utom prekariatet. Timanställda, projektare, vikarier, frilansare, sommarjobbare och små egenföretagare knegar på som vanligt. Arbetare utan de arbetsrelaterade fördelar och tryggheter som den gamla arbetarklassen kämpade för, inklusive betald semester. Eller som de heter i den nya hurtfriska entreprenörsretoriken: gig:are! I den lika nya och oh så härligt flexibla gigekonomin där alla är fristående autonoma konsulter. Och varför inte egentligen? Prekariatet består ju enbart så länge människorna däri lever under prekära förhållanden, något måste de, vi, ju kallas när prekäriteten försvinner men arbetsformen består.

I McKinsey Global Institute’s rapport ”Independent work: Choice, necessity, and the gig economy” används begreppet ”independent workers” – självständiga arbetare. Samma rapport konstaterar att vi i Sverige har 2 miljoner sådana självständiga arbetare, varav 33 procent har den arbetsformen som primär inkomstkälla och har valt det sättet att arbeta på frivilligt, 41 procent har gigarbeten som frivilligt komplement till sin primära fasta inkomst, och 26 procent arbetar med tillfälliga uppdrag och korta anställningar mot sin vilja – för att de inte kan få en fast anställning av arbetsmarknadsskäl eller för att de måste ta extra arbete utöver sin primära inkomst för att klara sin försörjning.

Rapporten konstaterar att det självständiga sättet att arbeta kommer öka massivt inom de närmaste åren, inte bara för att det är billigare för företag att ta in fristående konsulter och frilansare än att anställa, utan även för att majoriteten av gigarbetarna faktiskt trivs med flexibiliteten, autonomin och de kreativa utmaningarna – mycket bättre än vad traditionellt anställda trivs på sina jobb, faktiskt. Det de inte trivs så bra med är den ekonomiska osäkerheten, både gällande de varierande inkomstnivåerna och den överliggande otryggheten kring vad som sker om uppdragen plötsligt sinar, eller om man blir sjuk. Och det är ett problem som måste hanteras snarast, när nu allt fler blir gig-arbetare.

Den finska nationalekonomen Jan Otto Andersson skriver för den vänsterorienterade tankesmedjan Vasemmistofoorumi att de flesta nu för tiden är rädda för att falla ner i prekariatet och förlora sin ekonomiska trygghet och sina arbetsfördelar, som semester, sjukdagar, tjänstepension. Andersson konstaterar liksom McKinsey att det inte går att hindra den här förändringen på arbetsmarknaden – däremot kan vi bygga ett socialt skyddsnät som är bättre anpassat till den nya arbetsmarknaden och dess flexibla anställningsformer. Andersson pekar mot försöken med basinkomst som görs just nu i Finland och menar att en basinkomstmodell som Socialdemokraternas ungdomsförbund lagt fram vore en god början.

Här i Sverige vore det en god början om politikerna överhuvudtaget började adressera problemen för prekariatet och gigarbetarna. Helst så fort som möjligt. Efter de är tillbaka från sin semester, förstås.