– Jag hade en syster och hon gifte sig och det var ju då ett himla, himla, himla, himla tjat om det här, jag var några och 30, cirka 30, ”varför gifter du dig inte, varför gifter du dig inte?”

Det är ”Inge” som ger ett av de inledande citaten i Anna Siverskogs avhandling Queera livslopp – Att leva och åldras som lhbtq-person i en heteronormativ värld. Inge är bara ett av exemplen på människor som inte vågade berätta om sin sexuella läggning och eller könsidentitet som ung, som levt med våld eller hot om våld enbart på grund av hur de ser ut eller vem de älskar, och som nu räds tanken att bli äldre och behöva vård i en heteronormativ omsorgsapparat. Efter att ha forskat i ämnet och intervjuat lhbtq-personer födda mellan 1920 och 1950 har Siverskog sett att Inges oro delas av många.

– Det finns en mängd olika erfarenheter hos dem jag intervjuat, allt från människor på hospice till pigga pensionärer som inte alls behöver kommunens omsorg ännu. Men trots att en del kan ha över 15 år kvar tills det eventuellt är aktuellt med exempelvis hemtjänst så är oron väldigt stor för att mötas av oförstående och nedsättande behandling, säger Anna Siverskog.

Utmaningarna med brist på normkritiskt tänkande har uppmärksammats av både kommunanställda och civilsamhällets hbt-seniorer. I stadens budget fanns ett uppdrag som handlade om att hbtq-diplomera äldreomsorgsverksamheter i några stadsdelar, och ett samarbete med civilsamhället inleddes. Anna-Carin Jansson, samordnare på stadsledningskontoret, berättar att det snart blev tydligt att alla parter hellre ville ha ett pågående normmedvetet tänkande som standard än en diplomering.

– Vi behöver ett medvetet arbetssätt som kan leva och utvecklas succesivt. Det blir som en sorts kvalitetssäkring av det arbete vi gör, som handlar om att klara vårt grunduppdrag vilket är att finnas till för alla.

I september 2016 bestämde sig därför Göteborgs stad för att satsa på utbildningar i normkritiskt tänkande och normmedvetet arbetssätt. Äldreomsorgen var först ut, och chefer och medarbetare på ett urval äldreboenden, hemtjänster och uppföljande verksamheter har deltagit under året.

Pilotprojektet berörde de fem stadsdelarna Örgryte-Härlanda, Centrum, Lundby, Norra Hisingen och Majorna-Linné, som alla varit med och utformat arbetssättet tillsammans med hbt-seniorer och olika verksamheter inom äldreomsorgen. Annika Lilleberg, utvecklingsledare i Örgryte-Härlanda, formulerade för ett år sedan målen så här, citerad ur Vårt Göteborg:

– Målet är att alla medarbetare ska bemöta både omsorgstagare och varandra på ett inkluderande sätt. Därför är det väldigt viktigt att chefer och ledare är tydliga med att det här gäller hos oss, det här är viktigt. Det här arbetssättet ska vara självklart, oavsett om det gäller rekryteringar, medarbetarsamtal eller möten med brukare.

Nu har det gått ett år, och det börjar redan gå att se resultat. Doktoranden Anna Siverskog har talat om ämnet runtom i landet, bland annat på grundutbildningar för socionomstudenter. På många platser är det vanligt med kommentarer som ”vi har aldrig haft någon äldre hbtq-person hos oss” – men så låter det inte i Göteborg.

– Jag märker stor skillnad i förkunskaper, och det är tydligt att många har arbetat aktivt med frågorna här. Jag har stor förståelse för att många som arbetar inom hemtjänst och äldrevård har brist på både tid och resurser, och därför blir jag extra glad när jag märker att människor är intresserade och verkligen vill lära sig nytt. Utifrån den information jag har fått ligger Göteborg helt klart i bräschen och verkar vara den kommun i Sverige som arbetat mest med de här frågorna, säger Anna Siverskog.

Den 26 januari 2017 klubbades Göteborgs stads lhbtq-plan igenom, vilket innebär att samtliga stadsdelar ska jobba med normmedvetenhet permanent. Siktet är inställt på minst fem brukarnära modeller per stadsdel och år – men arbetet stannar inte här. Anna-Carin Jansson på stadsledningskontoret berättar att arbetet ska genomsyra hela staden och vara applicerbart även gällande andra diskrimineringsgrunder.

– Vi behöver syna oss själva och syna innanförskapet, och vi måste hålla i det här arbetet så att det blir kontinuerligt. Vi hoppas att det fortsätter vara ett uppdrag från politiken, så att vi inte tappar de framsteg vi gjort. Det här tar tid, och är absolut inte färdigt. Nu vill vi fortsätta med normmedvetet tänkande och utveckla modellen inom fler områden, så att vi utvecklas med vårt uppdrag att inkludera alla människor hela tiden.