Att hampa som råvara har stor potential är numer välkänt och allt fler produkter av industrihampa finns i butikshyllorna. Många kända varumärken har börjat satsa på råvaran, inte minst i livsmedel och hudvårdsprodukter men den svenskodlade hampan lyser fortfarande med sin frånvaro. I veckans Zoom går Git Skoglund, som skrivit boken Hampa – det vita guldet, igenom läget på marknaden.
Hampans fröer, fibrer och stjälk kan användas på många olika sätt, exempelvis har fröna högt proteinvärde och fibrerna är starka och isolerande. Därtill växer konsumenternas intresse för växter som odlas utan bekämpningsmedel och hampans ekologiska fördelar är många vid jämförelse med andra industrigrödor, den odlas helt utan bekämpningsmedel vilket är ovanligt vid jämförelse med andra industrigrödor. Men det är för enkelt att dra slutsatsen att den ultimata råvaran bara skulle hållas tillbaka av fördomar.
– Hampa kan inte rädda världen, säger etnobotanikern Robert Conell Clark från USA.
Han menar att det finns många och olyckliga föreställningar om växten och vill därför vara tydlig med att det inte är som många tror, att innehållet av drogämnet THC som finns i all sorts hampa är orsaken till ett motstånd inom industri.
”Det är i traditionerna och inom självtillverkning som vi kan lära oss och förstå vad växter kan bidra med …”
Robert är den internationellt främste forskaren inom området Cannabis, han är manager för International Hemp Association i Amsterdam, och har forskat på växten sedan 1970-talet. Flera av hans vetenskapliga artiklarna handlar om fibrer och textilier, men han rör sig inom olika discipliner som till exempel medicin, agrokultur och växtbiologi.
– Det är i traditionerna och inom självtillverkning som vi kan lära oss och förstå vad växter kan bidra med. Vi människor påverkar också växters evolution och det intresserar mig, tillägger han och berättar om sin egen produktion och odling i Turkiet, vid en avlägsen region vid Svarta Havet.
Där arbetar han i projekt i syfte att dokumentera och stärka den traditionella produktionen av hampa.
Dålig efterfrågan
I Sverige har vi nu haft 15 års försöksodlingar av industrihampa och många odlingsprojekt har både star- tat och avslutats allt sedan lantbruka- re fick tillåtelse att odla hampa igen 2003.
Eftersom växten är så skrymmande och högväxande finns det inte industriella skördemaskiner som kan hantera råvaran, och dessutom klarar maskinerna inte alltid den terräng där hampan odlas. Det kostar därför istället dyrbar arbetstid vilket gör det svårt att konkurrera med lönsamma grödor i ett modernt jordbruk.
Det verkar också vara den dåliga efterfrågan som reducerar växtens möjlighet att komma igång storskaligt. Det visar marknadsundersökningar som gjorts på SLU, Alnarps lantbruksuniversitet. Förädling av råmaterialet till industriprodukter som exempelvis förpackningar och biokompositer kräver långsiktig planering. Det gäller förstås även andra naturmaterial, men hampan är särskilt arbetsintensiv. Det positiva i undersökningarna visar trots allt att hampans råmaterial avsevärt kan höja kvaliteten på konventionella produkter, och det redan vid mycket små inblandningar. Hampa kan alltså fördelaktigt blandas med andra material, vilket exempelvis kan vara i textilier, byggmaterial, livsmedel och hygienartiklar. Det borde medföra en ljus framtid för råvaran, men då gäller det att hålla fokus på ekonomin och veta vilka produkter som är värda att tillverka från mycket dyrare råmaterial.
– Jag tycker att det är hampans fibrer som är det intressanta, säger Robert Conell Clark och menar att det är i fibrerna som växtens stora potential finns.
Hans egna odling har både sommar- och vinterhampa, den förstnämnda används till finare textilier och av den senare tillverkas grövre, som exempelvis rep.
Syntetfiber ökar snabbt
Men som lönsam industrigröda i Sverige ser det mörkt ut för för hampan för närvarande. Till och med länder i östra Europa har slutat odla fiberhampa i takt med att de går med i EU. Det finns också kvar en gammal föreställning om att naturfibrer i stort sett ska vara gratis, när det i själva verket är tvärtom, det är petrokemiska produkter som kan tillverkas i stora kvantiteter och med exceptionellt låga kostnader. Det är inte utan anledning som syntet och konstmaterial ökar i Europa med cirka 15 procent årligen, inte minst inom det textila området. Innan industrialismen var naturliga råvaror billiga att producera, nu är det arbetskostnaderna som stadigt ökar och det gäller inte bara i Europa, även Kina och andra traditionella låglöneländer går samma väg.
Han tycker att det är ett olyckligt missförstånd, eftersom hampväxten tvärtom kräver stora mängder näring för att ge kvalitet. Ska den användas inom industrin behövs effektiva maskiner och det går inte alltid ihop eftersom hampan inte odlas storskaligt.
Det är inom små jordbruksenheter som den gör sig bäst, lämplig mark finns till exempel inte överallt och investeringar i maskiner är inte realistiskt för alla odlare. Det används en relativt stor mängd konstgödsel i industriodlingar med hampa, särskilt om åkrarna inte är belägna i gynnsamma odlingsområden.
– Traditionella verktyg fungerar absolut bäst eftersom hampa bör och kan bli mycket hög, förklarar han. Om vi skulle köpa in maskiner skulle det kosta miljoner, det är omöjligt och inte ekonomiskt realistiskt för små jordbruk som är belägna i regioner där växten trivs.
Han tillägger att hampan runt om i världen odlas i kuperade områden, i dalgångar och på marker där maskiner och skördetröskor inte så lätt kan användas.
”Traditionella verktyg fungerar absolut bäst
eftersom hampa bör och kan bli mycket hög.”
Han berättar vidare om utmaningen att arbeta med lokal tillverkning och vill gärna poängtera att industriers ekonomi alltid bygger på investeringar av maskiner.
– Min forskning handlar om att ställa frågor och jag reser ofta till traditionella regioner i Asien och Europa och gör fältundersökningar. Där finner jag inte bara svar, utan ställs hela tiden inför nya frågor, säger han.
Det finns trots allt en liten tillverkning i Sverige med egentillverkning av exempelvis biobränsle, byggprodukter och djurfoder eller liknande, och det kan till viss del vara lönsamt om inte alltför många mellanhänder finns från odling till produkt.
– Byggmaterial av hampa är självklart ett bra val, men det är främst människor med mycket god ekonomi som har råd, säger Robert Conell Clark.
Statliga bidrag
Industriell hampodling i Sverige har endast vid ett tillfälle i historien bedrivits i större omfattning, vilket var i början av andra världskriget och fram till 1966. Då fick odlarna statliga bidrag som säkerställde lönsamheten, men så snart bidraget ströps upphörde de samma år. Några år därefter, 1973 blev det förbjudet enligt svensk lag att odla all sorts hampa på grund av drogämnet THC som finns i växten. Förbudet skrevs in i lagtext utan motstånd från industrin eftersom lönsamheten då i stort sett var obefintlig. Frågan är då om storskalig produktion av industrihampa i framtiden överhuvudtaget kan komma igång i Sverige?
– Det handlar om efterfrågan och att redan i innovationsstadiet av en produktutveckling planera för hampa som råvara, det är ingen idé att odla arealer med industrihampa om det inte finns en kommersiell plan bakom, tycker professor Bengt Svennerstedt.
Han arbetade under 2000-talet som forskningsledare för SLU i Alnarp, på institutionen för biosystem och teknologi. Där undersökte han både den ekonomiska marknaden och provodlade olika sorters industrihampa.
”Det handlar om efterfrågan och att redan i innovationsstadiet av en produktutveckling planera för hampa som råvara …”
Bengt fortsätter att förklara varför han intresserat sig för just hampa, han är övertygad om att industrier inom alla områden måste börja ställa om från oljebaserade till växtbaserade produkter. Han tycker att inom bioproduktionen har hampan en viktig framtid.
– Vi måste vända på steken och tänka först på produkterna och därefter på odling, inte tvärtom, säger han och menar att alltför många har fokuserat på odlingsproblematiken sedan lantbrukarna i Sverige fick tillstånd att odla godkänd hampa.
Arbetsintensiv odling
Mycket tyder samtidigt på att det sannolikt måste införas reella ekonomiska bidrag för att öka konsumtionen av växtbaserade produkter, bidrag som motiveras av en naturprodukt som har exceptionellt många fördelar ur miljösynpunkt och när det gäller jordförbättring och kvalitetsförbättring. I nuläget verkar ett sådant inslag i politiken vara avlägsen.
Det finns förstås gårdsstöd att söka från Jordbruksverket och andra lantbruksstöd men de är oftast riktade till inköp av industriella maskiner. Då det inte finns några tillräckligt fungerande maskiner för skörd av hampa så verkar det inte vara det som hampodling främst behöver. Om en hampodlare vill bygga om en redan inköpt skördemaskin till hampskörd så utgår inte heller något ekonomiskt bidrag. Eftersom hampan är så arbetsintensiv att odla är det kanske bidrag för människors arbete som då skulle kunna få igång en större produktion?
– I andra europeiska länder finns det olika sorters statliga insatser med syfte att öka konsumenternas efterfrågan av växtbaserade produkter, förklarar Bengt Svennerstedt.
Han berättar om Tysklands prisskillnadstillägg som innebär att konsumenter som köper naturprodukter får mellanskillnaden tillbaka i form av ett bidrag eller subvention, på så sätt kan en marknad skapas och byggas upp som ökar efterfrågan, och därmed ökad odling.
”I andra europeiska länder finns det olika sorters statliga insatser med syfte att öka konsumenternas efterfrågan av växtbaserade produkter.”
Logistisk utmaning
Att ställa om en produktionskedja kräver förstås också att det finns råmaterial tillgängligt under många år framåt och att producenternas behov av material kan garanteras.
Ett annat problem som måste lösas är att hampa är skrymmande och att den ekonomiska vinsten, liksom ekologiska fördelar, kan gå förlorad vid långa transporter.
Det innebär att odlingarna bör finnas i närheten av anläggningen där växten ska processas. En sådan logistik inom näringslivet måste bli en prioriterad utmaning.
Branscher som verkar ha klarat avstånden vid transporten mellan odlare och tillverkare är hampfrö- och hampoljeproducenter, inte minst för kosmetikabranschen som använder hampfröoljan som ingrediens i hudvårdsartiklar, en marknad där kunderna är beredda att betala en ansenlig mängd för ett mervärde som fröoljan har.
Eftersom även hampfröna är arbetsintensiva att skörda är de exceptionellt dyra att inhandla vid jämförelse med andra fröer.
Trots det ökar mängden hampfröprodukter, men det är fortfarande främst importerat från Centraleuropa eller Kina. Oavsett så visar det en efterfråga inom en mycket betalstark bransch.
Ytterligare en betalstark produkt som kommit starkt på marknaden de senaste åren är hampoljan (CBD-oljan) som innehåller en hög koncentration av ämnet cannabidiol och enligt undersökningar har en hälsobringande effekt. Cannabidiol utvinns främst ur blad och övriga växtdelar, alltså inte ur fröna. (Den ska inte förväxlas med det psykoaktiva ämnet THC.)
– Vi måste vara uthålliga, menar Bengt Svennerstedt.
Han tror inte riktigt på att traditionella metoder är vägen framåt.
– Maskiner måste vi ha inom industriell produktion, allt handlar om prisfrågan.
