När jag ringer upp Erik Holmström, Malmö dockteaters konstnärliga ledare och grundare, håller han just på att ljudlägga en filmatisering av teaterns första pjäs Funktionell dumhet från 2015 som byggde på Roland Paulsens bok Vi bara lyder. Filmen ska ha premiär på en dokumentärfilmfestival i Amsterdam i november.

Parallellt med detta ska han snart åka ut på turné med Skvalpet som är en sorts uppföljare till Funktionell dumhet. Dessutom har snart en ny föreställning premiär på Malmö dockteater, Limmerskan och The Glue Movement som är ett samarbete med konstnären och skådespelaren Ellen Norlund.

För att förstå hur allt det här hänger ihop backar vi bandet några år. Erik Holmström jobbade tidigare som konstnärlig ledare för Turteatern i Stockholm, där han bland annat var med och satte upp SCUM-manifestet som fick väldigt stor uppmärksamhet när den kom.Men Erik tröttnade på Stockholm och flyttade till Malmö där han till att börja med frilansade som teaterregissör.

– En dag när jag gick på stan slog det mig: vad kul det vore att jobba med dockor! När jag fått den idén i huvudet blev jag väldigt inspirerad bara av att tänka på dockor och upptäckte att det fanns en helt ny värld att undersöka, berättar han.

Från att inte ha kunnat särskilt mycket alls om dockteater började han pröva sig fram och byggde snart sina egna dockor i frigolit, papper och trä.

– Jag hade nog inte så mycket bilder av vad en dockteater var i början. Nu har jag förstått att det finns en massa konventioner. Till exempel sägs det att dockorna inte ska prata, men mina pratar hela tiden!

Han insåg också att själva dockmakandet är en konst i sig och att det finns en del verkliga konstnärer inom dockmakarbranschen.

– Jag har verkligen respekt för de som ägnar sig åt det här yrket, men jag ser kanske inte mig själv som en dockmakare i första hand. Mina dockor är ganska enkla och ruffa, men det kan också vara en kvalité.

Erik Holmström menar att det kan bli tråkigt med teater som ska kännas väldigt verklig och äkta, genom dockteatern kan man förhöja det vardagliga och göra det mer spännande.

– Bara att titta på en docka som äter filmjölk kan bli väldigt roligt.

Att dockteater bara skulle vara för barn är något Erik Holmström vänder sig emot. Han menar att det går att jämföra med seriemediet som också länge ansågs av vara en ”barngenre” men där det under de senaste decennierna har kommit fler och fler serier som riktar sig mot vuxna.

– För ungefär tio år sedan prenumererade jag på Galago och var väldigt inspirerad av seriekonsten. Det finns något direkt och poetiskt där som jag tycker finns i dockteatern också.

Funktionell dumhet byggde bland annat på intervjuer som Roland Paulsen gjort med Arbetsförmedlingens dåvarande generaldirektör Angeles Bermudez Svankvist. I en intervju kallade hon arbetslösa för ”skvalpet” och benämnde dem som ”lytta”, ”psykiskt sjuka”, ”snygga med opererade tuttar” med mera.

Detta citat blev utgångspunkten för den nya föreställningen Skvalpet som handlar om dockan Erik Högström som ska sätta upp en pjäs där han intervjuar det så kallade ”skvalpet”.

En sorts metavariant av Funktionell dumhet alltså, fast med fokus både på arbetslösa, istället för de anställda på Arbetsförmedlingen, och på den konstnärliga processen.

Hur var det att göra sig själv till docka?

– Det var roligt och jag tycker att jag har kunnat vara ganska elak mot mig själv. Den här pjäsen handlar ju inte bara om arbetsförmedlingen utan också om teatern, om idealism och drömmar och att skapa konst. Den har inte heller ett lika uppenbart budskap som Funktionell dumhet.

Men Malmö dockteater är inte bara ren dockteater. Till exempel har de satt upp Automata som varken handlar om människor eller dockor utan där mekaniken, automatiken och rörelsen står i centrum.

Och nu ska de alltså även visa Ellen Norlunds föreställning Limmerskan och The Glue Movement som beskrivs som ”ett rum för sökandet efter de förlorande delarna och närstudier av stelnande limbubblor”.

– Sedan jag började med dockteater har jag jobbat väldigt mycket med lim och därför fastnade jag för det som Ellen Norlund gör. Hon tar sönder saker och skapar dem på nya sätt, kan man säga. En sorts bearbetning av verkligheten – väldigt personligt och eget, säger Erik Holmström.

– Jag ser dockteater som ett brett begrepp, fortsätter han. Det handlar om att inte sätta den mänskliga själen i fokus utan att gestalta genom avbilder.

Nu ska du snart ut på turné med Skvalpet och bland annat spela på Stora Teatern i Göteborg, tror du att det kommer bli annorlunda att spela den på nya platser?

– Nej, inte så annorlunda tror jag. Men det händer något ganska speciellt när man tar en pjäs från den lilla källarlokal som vi har i vanliga fall och sätter upp den på en fin scen som Stora Teatern.

– Vi spelade Funktionell dumhet på Stora Teatern och det gick väldigt bra så jag hoppas att det ska komma folk även till den här lite mer introverta och personliga föreställningen.