Syftet med politik är att förbättra människors välmående. Det är en trend vi kan se under hela 1900-talet. I stor utsträckning har det handlat om grundläggande välfärd, av typen skola, vård och omsorg. Vi har strävat efter att få mer tid att disponera över själva. Tid för familjen, vänner och föreningsengagemang. Kort sagt: fritid. Vi har gått från tolv till åtta timmars arbetsdag, och strävat efter att arbeta mindre och mindre. Men någonstans stannade utvecklingen och vände om.
Ett viktigt verktyg för att förbättra människors välmående är ekonomin, och historiskt under 1900-talet har ekonomin använts i detta syfte. Sedan 1990-talet har det ändrats och politiken bedrivs nu med syftet att människan ska förbättra ekonomins välmående. Ekonomin är i dag inte ett verktyg för människans välmående, snarare är människan ett verktyg för ekonomin.
I en komparativ konsumtionsekonomi driven av ständig tillväxt krävs det att vi varje år producerar mer och konsumerar mer. Vid skapandet av varje produkt ökar också utsläppen. Utsläpp som har en fruktansvärd inverkan på miljön och klimatet. Vem som helst kan se att ständig ekonomisk tillväxt är en fantasi. Vi har inte oändligt med resurser, vilket innebär att vi inte ständigt kan producera och öka produktionen samt konsumera och öka konsumtionen. När ekonomin ökar är det en ekologisk kostnad vi blir tvungna att betala, för bakom varje krona, euro och dollar gömmer sig ett osynligt utsläpp, en ekologisk kostnad. Ekosystem efter ekosystem rubbas i jakten på ökad tillväxt och profit.
När vi använder ekonomin på rätt sätt finns det möjlighet att åstadkomma fantastiska saker. Miljontals människor som lever i fattigdom hade kunnat ges chansen till bättre liv men hindras av strävan efter ekonomisk tillväxt eftersom de befinner sig längst ner och således blir sist att få ta del av en växande ekonomi. Men det är också de som har det sämst i dag som kommer att drabbas hårdast av klimatförändringarna och miljöförstörelsen. Vill vi på allvar ta människor ur fattigdom och öka människors välmående kan vi använda ekonomin som verktyg, men människor får inte användas som medel för tillväxt.
Ett av de största problemen vi har i dag är att vi likställer tillväxt med välmående och sedan mäter det i BNP. Om vi kopplar isär begreppet tillväxt från välmående och ser det som två skilda fenomen upptäcker vi plötsligt det absurda i att mäta välmående i BNP. Om vi använder BNP för att mäta tillväxt, varför skulle vi då också använda det för att mäta välmående? Vi behöver alltså använda oss av andra mätmetoder. Och om vi inte mäter välmående i BNP blir tillväxt plötsligt inte så intressant längre.
Eftersom befolkningen ökar och vi har behov av reformutrymme sinar det i statskassan om ekonomin slutar växa. För att kompensera för detta behöver vi en ny fördelningspolitik. En fördelningspolitik som beskattar ägande av kapital mycket mer och arbete mycket mindre.
Eftersom mänskligt arbete kommer att minska drastiskt framöver, till följd av automatisering, men vi kommer att vara i behov av att ekonomiskt bibehålla välfärd och välmående måste vi börja beskatta själva produktionen, eller omsättningen, ett företag gör. På så vis, tillsammans med att vi slutar med utvinning av fossila bränslen och ändliga resurser, arbetar mindre, producerar mindre och konsumerar mindre, har vi möjligheten att ställa om ekonomin till en ekologiskt hållbar ekonomi. Men då måste vi omvärdera hur vi mäter välmående och välfärd.
