Jag har aldrig varit på Yaki-da. Klubbliv vid Avenyn kanske inte precis har lockat mig. Men nu ska det ätas trerätters och det ska bli intressant. Jag förväntar mig att öronbedövas av housemusik, sorl och trängsel, men blir överraskad av den vackra och stillsamma lokalen. Det känns lite som att kliva in i ett brittiskt kostymdrama, fast i 2010-talsversion. Högt till tak, sammet, draperier och storblommiga tapeter.

Vi tar trapporna upp till restaurangen och blir välkomnade av en trevlig servitör som visar oss till bordet. Jag tar plats på en soffa och mitt sällskap i en fåtölj. Det finns ett sällskap bredvid oss och snart fylls det på med två till.

Mer än så blir det inte denna onsdagkväll, men vi sitter alla i samma del av den stora lokalen, så vi får ändå lite skön kvällskänsla. Vi har kommit för Yaki-das trerättersmeny. Vi har funderat tidigare på att komma hit, men falafel har inte låtit särskilt spännande. Nu är menyn ändrad så vi passar på att testa.

De veganska rätterna är tydligt markerade på menyn och vi beställer vårrullar till förrätt och rätten Kål till varmrätt. Efterrätten väntar vi med. Den ska ju få plats.

Medan vi väntar njuter jag av atmosfären. Det är ljust och snyggt, men ändå mysigt och karismatiskt. Ölutbudet är en smula tunt och sällskapen bredvid oss beställer drinkar och bubbel. Jag får en känsla av att vi är katter bland hermelinerna och inte tillhör det typiska klientelet.

Förrätten kommer in och är överraskande stor. Vårrullar kan ju innebära två små hårdfriterande pinaler från östasiatiska matbutiken, men dessa är fylligt egengjorda, med lika delar knaper och saftighet. Till dessa serveras sojasås, risvinägermajonnäs och kimchi placerad i salladsblad. Tre härliga kontraster som gör en enkel förrätt till en mättande och frisk upplevelse.

Nu ska vi testa varmrätten Kål. Den består av en rejäl bit grillad spetskål som serveras med picklad rödkål, stekt svamp, rostad lökpuré, hasselnötter och buljong.

Här försvagas upplevelsen en aning. Rätten är snygg att se på, men det blir väldigt mycket kål. Väldigt mycket kål. Svampen, som inte i detalj är definierad, ger alldeles för lite avtryck och hasselnötterna likaså.

Lökpurén lyckas inte skapa den kontrast som man vill ha i ett såsigt tillbehör. Den smakar onekligen som en påse rostad lök och jag kan inte påstå att jag tycker om den. En del av kålen lämnas kvar. Den är lite träig på slutet.

Vi tar en kort paus och beställer snart in efterrätten: äppelsorbet med äpple stekt i kanel och socker serverad med kaksmulor och spröda äppelchips – en trevlig och snygg liten anrättning.

Jag är inget stort fan av frukt, men äpple har en mild ton som jag kan acceptera. Rätten känns lite som en dekonstruerad äppelpaj. Det enda som saknas är en skvätt vaniljsås, men sorbeten är härligt svalkande även om det blir äpple och äpple serverad med äpple.

Och med det sagt avrundar vi besöket, vars upplevelse landar strax över medelbetyg. Nästa gång önskar jag fler kontraster i varmrätten. Helst utan kål.