När min mormor kom hem efter en sjukhusvistelse i början på 1970-talet var hon inte helt nöjd. Läkaren var visserligen från Pakistan, ”men han var så duktig så”. Men sjuksköterskorna och undersköterskorna, som inte brydde sig om att hon ville tituleras doktorinnan! Det var du hit och du dit, fnös mormor. Vad var det för fel på att visa respekt?

Det var inte respekt som var problemet, varken nu eller då. Men helt plötsligt, bara några år tidigare, hade stora delar av samhället bestämt att respekten inte skulle ligga i titlarna utan helt enkelt tillkom var och en. I alla fall vad tilltalet beträffade. För den som var van vid att respekt gick nerifrån och upp var det svårt att förlika sig med. Det betydde ju … ja, något i stil med allas lika värde.

Min mormors indignation visade också något annat, något som kunde ha varit lite sorgligt även för henne själv: yrkeskunskapen som sjuksköterska var mindre värd än att vara gift med doktorn. Trots att hon själv var sjuksköterska när de träffades.

Den hierarkiska och patriarkala ordning hon försvarade hade hon nog aldrig reflekterat över. Liksom de som i dag angriper pronomenet hen inte har tänkt på varför en persons kön måste finnas med varje gång hen nämns. Till och med när det är okänt eller oklart. Eller när personen inte vill identifieras med ett kön.

Liksom mormor tycks de uppfatta sin egen status som hotad. ”Jag vägrar använda hen! Jag är minsann en hon” är en vanlig protest. Ja, eller en han, förstås. Att tanken med hen sällan eller aldrig är att vägra någon en könstillhörighet vill de inte höra talas om. Hen kan man ju i alla fall inte kalla folk – det betyder ju höna!

Det låter inte som ett seriöst argument överhuvudtaget, men verkar vara outslitligt. Om man tar det på allvar får det enorma konsekvenser för språkbruket eftersom en och samma ljudkombination har många betydelser på olika språk. Ja, hen betyder höna på engelska, och tittar du i en kinesisk ordbok blir det ännu värre. Där kan det, beroende på tonen, betyda till exempel hata, hänsynslös eller brutal. Vill man verkligen kalla folk så? Å andra sidan uppstår frågan – kan vi verkligen använda han och hon? På mandarin kan han betyda älg, naiv, kuvert eller det kinesiska folket. Hon betyder inget på mandarin, men på engelska är det en kortform av honey i betydelsen raring.

Förvisso är det fortfarande fler svenskar som kan engelska än mandarin, men det hjälper inte. Det fullkomligt kryllar av svenska ord som betyder något annat på engelska och vice versa. Generationer av svenska barn har fnissat åt ramsan ”I buy a pink sheet for a kiss”. Men orden fungerar fortfarande – och en stor svensk butikskedja kan utan att blinka kalla sig för det engelska ordet för hönsbur.

Protesterna handlar förstås inte om höns egentligen. Vi är ovana vid att ändra vårt sätt att använda pronomen, de brukar vara konstanta och ligga i bakgrunden och skvalpa. Först när något händer med dem får vi syn på dem. Som när du som tilltal för alla blev vanligt på 1960-talet och som när hen dök upp i medierna för några år sedan. Anar man dessutom en värderingsfråga i språkbruket är hen-debatten ett faktum.

Jag har kallat min mormor för hon ovan, inte hen. Jag vet att hon var kvinna och det har betydelse för historien, så hen kom inte på fråga. Men dess existens upphäver inte hennes eller någon annans kvinnlighet eller manlighet. Den gör det bara lite lättare att tala om människor utan att fästa uppmärksamheten vid deras kön.

Det är inget fel i att kritiskt vrida och vända på ett nytt språkbruk. Det borde göras mer, för ord kommer någonstans ifrån. När till exempel ett modeuttryck dyker upp, bär det med sig agendor och värderingar som slinker ner när vi börjar använda det. Men det betyder inte att dåliga argument är bra eller att bara nya ord har ett bagage.

Poddar:

Climate One
Den amerikanska podcasten Climate One har funnits ända sedan 2007 och har som mål att binda samman alla olika aspekter av klimatnödläget. Här möts representater från FN, miljögrupper, religiösa grupper, fackföreningar och även fossilindustrin. Podden startades av Greg Dalton som hade fått upp ögonen för de snabba klimatförändringarna efter en expedition till Arktis. Förutom en podd driver de också ett nationellt radioprogram och en liveshow inför publik.

Klimatpodden
Klimatpodden har gjorts av Ragnhild Larsson sedan 2015. I varje avsnitt träffar hon en person, det kan vara forskare aktivister, artister, entreprenörer eller andra som på olika sätt engagerar sig i klimatkrisen. Målet är att den som lyssnar på podden också ska bli inspirerad att agera. Under årens lopp har hon bland andra pratat med Johan Rockström, Rebecka Lemoine, Stefan Sundström, Isabella Lövin och många fler. Ibland spelar hon även in avsnitt live inför publik. 

Klotet
Sveriges radios program Klotet serverar varje vecka fördjupande berättelser om aktuella miljöfrågor. Det kan handla om allt ifrån Sveriges klimatmål till varför skogsbolagen vill att det ska skjutas fler älgar. Programledare är Niklas Zachrisson.  

Filmer:

Om skogen och More of everything 
Två filmer som tillsammans avtäcker myterna kring det svenska skogsbruket. Genom envis lobbyism har de stora svenska skogsbolagen fått många att tro att skogsbruket som det ser ut i dag är hållbart, när det egentligen är precis tvärtom. I More of Everything medverkar ett antal forskare och berättar hur Sverige systematiskt har byggt upp enorma monokulturer och avverkat det mesta av det som en gång i tiden var urskog. I Om skogen synas klimatargumentet i skogsdebatten i sömmarna och det konstateras bland annat att skogsindustrin släpper ut dubbelt så mycket koldioxid som skogen ackumulerar. Tillsammans utgör de viktiga dokument för alla som vill förstå varför skogen har blivit en så het fråga.  

Greta
Filmen om Greta Thunberg släpptes år 2020. I filmen får vi bland annat följa med på hennes segling över Atlanten och när hon talar inför FN:s generalförsamling. Nathan Grossman som regisserade filmen sa att han ”ville bort från berättelsen om Greta, och komma in i hennes huvud”. Filmen hyllades för att den visade hur en väldigt ung människa får bära ett väldigt tungt ansvar och den blev bland annat nominerad till bästa film på Guldbaggegalan 2021. 

How to blow up a pipeline
Den här amerikanska action-thrillern bygger på idéer som presenterades i Andreas Malms bok med samma namn från 2021. I boken argumenterar Malm för att förstörande av egendom kan vara en viktig taktik för att uppnå klimaträttvisa. I filmen (som är fiktion och inte någon dokumentär) får vi följa en grupp unga personer i Texas som bestämmer sig för att spränga en oljepipeline. Filmen utforskar var gränsen går för vad som är  acceptabelt i kampen för att rädda klimatet.

Böcker:

Lisa Röstlund: Skogslandet 
Lisa Röstlund har i ett antal reportage i Dagens Nyheter kritiskt granskat den svenska skogsindustrin. Nu har hon samlat sina kunskaper i en bok. Bilden som framkommer är inte bara den av en komplicerad fråga där olika intressen står mot varandra utan också om hur det faktiskt liknar ett krig med hemliga dokument, forskare som tystas ned och människor som är livrädda för att våga prata öppet. 

Klimatboken (red. Greta Thunberg)
Över hundra geofysiker, matematiker, oceanografer, meteorologer, ingenjörer, ekonomer, psykologer och filosofer har bidragit med sin expertkunskap till den här boken som Greta Thunberg varit redaktör för. Tillsammans brottas de alla med den stora frågan hur vi ska lösa klimatkrisen och skapa en framtid som är värd att leva för de generationer som kommer efter oss. Några av de kända namn som medverkar är Naomi Klein, Margaret Atwood och George Monbiot men också svenskar som Elin Anna Labba och Johan Rockström. 

David Wallace-Wells: Den obeboeliga planeten
Klimatdebatten präglas i mångt och mycket av önsketänkande. Bara vi framställer lite mer el eller bygger ut CCS-tekniken så kommer allt lösa sig. David Wallace-Wells bok, som utgår från en artikel han skrev i New York Magazine och som blev den mest lästa i tidningens historia, är en motvikt till det där. Här visar han hur illa det faktiskt kan bli om vi inte vidtar genomgripande åtgärder genast. Trots att den kan verka väldigt dyster inger den också hopp genom att visa hur vi kan tänka för att komma vidare. 

Peter Alestig: Världen som väntar: Vårt liv i klimatförändringarnas Sverige
Peter Alestig är klimatjournalist på Dagens Nyheter. I den här boken visar han att inte bara resten av världen utan även Sverige kommer påverkas stort av klimatförändringarna. Allt ifrån energiförsörjningen till ekonomin och till och med demokratin kan komma att sättas i gungning om vi inte aktar oss. Redan i dag ser vi tecknen på klimatförändringar med extremväder, skogsbränder och översvämningar – men allt talar för att det kommer bli ännu värre framöver. 

Ulrike Herrmann: Kapitalismens slut – myten om grön tillväxt
Går det att förena kapitalism med ett hållbart samhälle? Många vill svara ja på den frågan, men den tyska ekonomijournalisten Ulrike Hermann tror annorlunda. Hon menar att det är tron på evig tillväxt som är själva grunden till många av de problem vi ser i dag och så länge som vi upprätthåller det kapitalistiska systemet så kommer våra försök att mildra klimatkrisen vara dömda att misslyckas. Lösningen heter cirkulär ekonomi menar hon och lyfter fram den brittiska krigsekonomin från 1939. 

Johan Rockström m.fl.: En jord för alla: Ett manifest för mänsklighetens överlevnad
Inom klimatforskningen pratar man ofta om att vi håller på att passera flera så kallade tipping points, trösklar där det vi gör efter får självförstärkande effekter. Men tipping points behöver inte bara vara av ondo. I den här boken lyfter Johan Rockström och flera andra forskare fram att vi också är på väg att nå en social tipping point. Sociala rörelser, en ny ekonomisk logik, teknisk utveckling och politiskt handlande kan tillsammans bidra till att vi hamnar i självförstärkande goda cirklar. Med hjälp av kraftiga datormodelleringar visar forskarna hur vi tillsammans kan skapa en jord för alla.

Det är ett ganska tungt molntäcke som ligger över centrala Malmö denna fredagseftermiddag i november. Men då och då spricker solen fram. Kanske kan det jämföras med världsläget den här hösten 2023, ett kompakt mörker med endast små enstaka ljusglimtar.

Trots det mörka världsläget är det ändå god stämning på stadsteaterns café där jag har stämt träff med tre aktivister från två relativt nya och växande grenar av klimatrörelsen. Caroline Andrén och Veronika Österberg är båda aktiva inom Ta tillbaka Framtiden, en rörelse som beskriver sig själva som ”en hoppfull radikal gemenskap, av och för unga”. Sara Nilsson Lööv är med i Rebellmammorna, en grupp inom Extinction Rebellion (XR) som består av klimatoroliga mammor som vill se krafttag från politikerna.

Gemensamt för de tre är också att de alla ägnar en stor del av sin vakna tid åt klimataktivism. Sara Nilsson Lööv jobbar sedan flera år bara deltid som psykolog för att få tid till aktivismen, medan Caroline Andrén och Veronika Österberg båda är så gott som heltidsaktivister.

Läste IPCC-rapporten

Vi slår oss ner vid ett runt bord på caféets övervåning. Här är det nästan tomt och det enda som hörs är kaffemaskinen och enstaka röster från våningen under. För alla tre vid bordet har miljömedvetenheten och engagemanget funnits med länge, men vägen till det de gör i dag har sett ganska olika ut.

– För mig kom det på ett sätt ganska plötsligt. Jag har alltid varit lite generellt miljömedveten, men utan att riktigt fatta allvaret eller brådskan. Men 2017 sade en kollega till mig upp sig från jobbet för att på heltid ägna sig åt klimatet. För att förstå den handlingen började jag läsa den senaste IPCC-rapporten och då blev allt mycket tydligare, säger Sara Nilsson Lööv.

Veronika Österberg, som med sina 24 år är yngst i sällskapet, säger att hon började bli medveten om klimatförändringarna redan i nioårsåldern men att det inte var förrän 2019 som hon började organisera sig och gå på möten med XR.

– Det var väl då jag insåg att vi faktiskt kan göra något kollektivt åt situationen. Innan försökte jag väldigt mycket på ett individuellt plan att ändra på saker.  

Tidigt medveten

Även för Caroline Andrén, som i dag är 29 år, kom medvetenheten om att något måste göras tidigt, bland annat på grund av en lärare som visade en dystopisk film i skolan när hon gick på lågstadiet.

– Det där satte igång en väldigt stark känsla av att vi håller på att förstöra världen och ingen pratar om det. Jag kände att jag måste se till att alla får veta det här, men jag var ju typ åtta år så det var lite svårt att bedriva den kampen då …

Både Veronika Österberg och Sara Nilsson Lööv beskriver hur engagemanget har vuxit gradvis och att det är lätt att sugas in och vilja göra mer när man ser hur det man gör faktiskt får effekt.

För Veronika Österberg var några avgörande tillfällen när hon såg en film om skogen och kom i kontakt med klimatförändringarna på ett mer känslomässigt plan än hon hade gjort tidigare, men också när hon insåg att flera ekosystem redan i dag är på väg att kollapsa.

– Det var då jag insåg att jag verkligen kommer behöva utforma hela mitt liv efter efter den här nya världen, och det var också då jag bestämde mig för att bli heltidsaktivist.

Upplever ni att ni har fått göra uppoffringar för att kunna ägna er så mycket åt aktivismen?

– Jag tror att det handlar mer om att släppa taget än om att uppoffra saker, säger Veronika Österberg och fortsätter:

– Tidigare har jag tänkt att vi har ett samhällssystem som kommer fungera och rulla på som vanligt, men nu har jag fått acceptera att jag inte kommer kunna planera mitt liv så som jag trott innan. Men i gengäld har jag fått många andra saker, som en gemenskap och känslan av att man verkligen kan göra någonting som ett kollektiv. Jag har fått en starkare anknytning till min omvärld än vad jag hade när det kändes som jag bara var en liten bit som flöt med i samhället. Så jag känner definitivt att jag har vunnit mycket mer än vad jag har uppoffrat.

Låta känslorna ta plats

Sara Nilsson Lööv säger att hon skulle behöva gå in i en förnekelse för att inte ägna sig åt klimataktivism och att det skulle vara svårt att få ihop moraliskt.

– Min ursprungliga drivkraft har varit utifrån mina barn, men sen har de globala aspekterna också kommit in mer och mer. När jag sätter mig och tittar på naturdokumentärfilmer med mina barn och inser att vi människor hotar hela ekosystemet, då är det svårt att bara ignorera.

Både Caroline Andrén och Veronika Österberg lyfter flera gånger vikten av att vara del av en gemenskap där känslor får ta plats. Ilska behöver få rymmas i aktivismen, lika mycket som det viktigt att kunna ha roligt tillsammans för att orka fortsätta kämpa.

– Den politiska verkligheten gör att vi behöver göra motstånd mot så många saker som hotar vår framtid. För att det då inte bara ska bli ett stort uppoffringsprojekt så känner jag personligen väldigt starkt att aktivismen och att vara en aktiv medborgare behöver vara integrerat med resten av livet. Livet är stort och det här är inte ett sidokapitel vid sidan av det vanliga livet med festandet och dansandet och musicerandet och vad vi annars också vill göra, säger Caroline Andrén.

Ta tillbaka framtiden liknar på många sätt Extinction Rebellion men är, till skillnad från XR, en ungdomsseparatistisk rörelse. Caroline Andrén, som varit med sedan gruppen startade, menar att en poäng är att belysa faktumet att barn och unga är en av de grupper som kommer drabbas hårdast av klimatförändringarna och att de måste ”ta tillbaka framtiden” från de som är på väg att förstöra den. Hittills har gruppen framförallt blockerat oljehamnar på olika platser, antingen genom att sätta sig i vägen så att transporterna inte kan ta sig fram eller genom att klättra upp på tankbilarna.

Både Caroline Andrén och Veronika Österberg säger att de har mötts av väldigt blandade reaktioner när de har utfört aktionerna och de vänder sig emot den bild som de menar sprids i media av två läger, där alla som påverkas av aktionerna är emot klimataktivismen.

– En del är bara såhär: ”Okej, jag stänger av motorn och så dricker jag lite kaffe under tiden”. Och sen är det ofta många som cyklar förbi som är glada och stannar och pratar med oss, säger Veronika Österberg.

– Samtidigt är det ett faktum att vi stör människor som gör sitt jobb, för tyvärr är det ju någon som ska köra tankbilen och den personen gör ju det för att den behöver försörja sig. Men det är också ett faktum att fossila bränslen dödar människor.

Hon berättar sedan en historia om en man som jobbade på en oljeterminal och som först blev jättearg när han såg att de blockerade infarten, men som sedan kom tillbaka tjugo minuter senare och bad om ursäkt.

Sara Nilsson Lööv jämför med de aktioner som hon har varit med på tillsammans med Rebellmammorna.

– När vi gör saker med Rebellmammorna är det oftast manifestationer som är utformade för att människor inte ska bli arga. Ibland är det mest folk som passerar förbi, men det är också många som blir berörda och stannar upp. På någon manifestation var det så tydligt att just gruppen äldre män stannade upp och var påtagligt berörda och de är ju en grupp som ibland är lite svåra att nå, men där hände det någonting.

– Jag tänker att allt det här knyter an till vikten av att skapa ett utrymme där alla de här jobbiga känslorna kring klimatet får ta plats och mötas. Att mötena behövs för att vi ska kunna komma till andra sidan av de här känslorna som är så starka att man bara vill backa undan från dem, säger Caroline Andrén.

Kollektiv tystnad

– Det är som att det råder en kollektiv tystnad. Visst man pratar om klimatfrågan på olika sätt, om tekniska lösningar och målkonflikter, men det finns ju inte ett riktigt offentligt samtal kring att vi befinner oss i en existentiell kris och vi har inga politiker som går ut och säger vi förstår er oro. Där är det ju helt tyst och där tänker jag en likhet i vad våra organisationer försöker göra är att vi med olika typer av manifestationer försöker sätta igång ett samtal, fortsätter Sara Nilsson Lööv.

Veronika Östberg menar att det är viktigt att förmedla vilka som bär på den största skulden för klimatkrisen.

– Något som blockerar folk jättemycket är ju tanken om att alla är lite skyldiga och det gör att det inte riktigt finns någonstans att rikta sin ilska, men vi har verkligen velat visa på fossilindustrin …

– … Och att den är skyldig till över 90 procent av alla koldioxidutsläpp! Utbrister Caroline Andrén.

– Siffror kan vara torra men det här är hårda fakta, det finns skyldiga att peka på. Deras verksamhet är utom synhåll ute i hamnarna och försvaras av politiker. Fossilindustrin och vår framtid står i konflikt med varandra och det behöver synliggöras, fortsätter hon.

Å ena sidan är det väldigt många ungdomar som engagerar sig för klimatet, å andra sidan såg vi nu i senaste valet att det också var många ungdomar som röstade på Moderaterna och SD och det är också en växande trend på landsbygden med EPA-traktorer. Hur tänker ni att ni ska göra för att bredda klimatrörelsen och nå dem som inte självklart söker sig dit?

– Jag tänker att det primärt inte är ungdomarna som ska bredda rörelsen utan att det är vi vuxna som måste steppa fram. Den här trenden som du hänvisar till beror delvis på att det är en massa ungdomar som redan har gett upp. Det är många som tänker att ändå är kört, och det är inte så konstigt när de ser att de flesta vuxna inte tar frågan på allvar, eller bara kastar runt ansvaret och skyller ifrån sig. En viktig roll för oss blir då att visa att vi kan skapa hopp och en tilltro till att förändring faktiskt är möjlig, säger Sara Nilsson Lööv.

Caroline Andrén instämmer:

– Det blir som att de enda två sidorna är förnekelse eller förtvivlan. Men det är klart att vi kan förändra världen! Det har människor alltid gjort, det är så världen har blivit som den är nu. Vi behöver återta tron på att det är möjligt, för det är det.

Social rättvisa

Veronika Östberg pekar också på att Sverige ofta brukar räknas som ett av de mest individualistiska länderna i världen och att det i ett sådant sammanhang kan vara svårt att se vad man som kollektiv kan åstadkomma tillsammans.

Det diskuteras på olika håll vad klimat- och miljörörelsen ska fokusera på, om man bara ska prata om klimatfrågor eller även lyfta andra frågor. Tycker ni att det är viktigt att även prata om social rättvisa?

– Ja, svarar Caroline Andrén, och det enkla och direkta svaret gör att ett kollektivt skratt utbrister vid samtalsbordet.

– Alltså, vi kan inte ha en trovärdig systemkritik utan att ha en förståelse och analys av hur olika maktstrukturer hänger samman, fortsätter hon. Att prata om klimatförändringar utan att prata om hur extremt olika de slår blir också absurt, för då blundar vi för en väldigt stor del av verkligheten.

Sara Nilsson Lööv säger att det finns många olika uppfattningar om det här inom Rebellmammorna, men att hon för egen del känner att det är viktigt att inte blunda för orättvisorna, men att också fundera över hur man bäst kommunicerar. 

– Det är en sak att se hur olika saker hänger ihop och sen är det en sak hur man kommunicerar. Har man en analys av att många människor är i ett passivt läge för att man känner sig maktlös så tror jag att det också finns en risk om man pratar om många olika problem. Det kan kännas som att man plötsligt ska öppna upp och ta in inte bara klimatkrisen utan tretton kriser till. 

– Personligen tror jag att det kan vara bra att ha en tydlighet med att Rebellmammorna är en klimatrörelse. Sen tror jag det är lättare att tala om hur lösningarna på klimatkrisen kan, och måste för att få legitimitet, motverka även andra samhällsproblem. Då blir det inte överväldigande utan hoppingivande.

Breddad rörelse

Diskussionen glider in på att lika väl som att en del kan skrämmas bort av man pratar om frågor som de inte tycker hör hemma kan rörelsen också breddas genom att kroka arm med personer som är engagerade i andra frågor, exempelvis asylrättsrörelsen.

– För mig känns det mycket mer tröstlöst att prata om klimat som en egen fråga eftersom det är i takt med att min förståelse för hur saker är integrerade har vuxit som min övertygelse och drivkraft också har vuxit, säger Caroline Andrén och fortsätter:

– Vi behöver tackla det här på systemnivå, det är så mycket som hänger ihop – våra ekonomiska system, global orättvisa och individualism – och för mig ger det mig snarare mer energi än vad det gör mig överväldigad. Jag tror inte att vi kan göra det här på något annat sätt än genom att binda samman frågor och rörelser.

A i en ring står för anarkism, och ursprunget till den symbolen lär vara Proudhons maxim ”anarki är ordning” – ringen är alltså egentligen ett O. Pierre-Joseph Proudhon (1809–1865) kallas för den klassiska anarkismens fader, och vad han i själva verket skrev var: ”Liksom människan söker rättvisa i jämlikhet söker samhället ordning i anarki.” 

Vår dramatiklärare på gymnasiet hade en poetisk förklaring som gick ut på att symbolen var en bild av hur vildgäss flyger.  Någon flyger först och bildar spetsen i A:et. Men bara en liten stund – alla turas om att leda. Så cirkeln visar hur fåglarna i spetsen lämnar plats och flyger längst bak.

Det kallas för att de flyger i v-formation, plogformation eller fylking, och det är inte bara gäss som flyger så. Inte exakt så, men ungefär.

A står också för det förstklassiga, helt enkelt för att det kommer först i alfabetet. A-barn kallades förr friska, knubbiga spädbarn, och A-laget är de bästa spelarna. A-laget i öldrickning på parkbänk har nog ett stänk ironi i namnet.

A är det högsta betyget, och därnäst kommer B. Numera är B det näst högsta av sju betygssteg, men när min pappa gick i småskolan var det lågt. Han blev väldigt ledsen när han fick ett sådant första gången, men farmor förklarade att det var ett fint betyg – det var ju B som i Bergendal.

En B-film är en lågbudgetfilm, ursprungligen en film produceras för att vara andrafilm på en dubbelföreställning, för sådana var vanliga i USA på 1950-talet. Idén att kalla andrafilmen B-film kom från singlar med A- och B-sida, med hitlåten på A-sidan. Beatles Strawberry fields är till exempel B-sidan på Penny Lane, så det säger egentligen ingenting om kvaliteten.

Plan B får man ta till när plan A – som sällan kallas så – inte håller. Om man har sönder sin planet kan man önska att det fanns en planet B också. Vilket det inte gör.

D är dagen D, den 6 juni 1944, när de allierade västmakterna landsteg i Normandie i norra Frankrike. Inom militären används dagen D för den dag då ett slag eller en operation ska utföras, så det finns många D-dagar. Men bara en som har gått till eftervärlden under det namnet.

E är en ton, ett vitamin, en konstant eller flera, och så kallas drogen ecstasy för E – om det inte bara är något som äldre generationer tror att ungdomar säger. I alla fall ska E vara en centralstimulerande empatibomb, som använd i övermått kan dränera hjärnan på signalsubstanser. Enligt Deutsche Welle överväger man i Ukraina att tillåta den som hjälp vid terapi för traumatiserade i kriget.

G-punkten är området där nervimpulser från slidan, klitoris och urinröret träffas och trivs. Att den kallas G-punkten har ingenting med gravitation eller graviditet att göra. Inte heller är punkten uppkallad efter sin upptäckare – då hade den kunnat heta L-punkten efter urmodern Lucy, men det gör den ju inte. Istället har den fått sitt namn som hedersbetygelse åt den tyske gynekologen Ernst Gräfenberg, som skrev en avhandling om urinrörets betydelse för kvinnans orgasm på 1950-talet.

J stämplades i tyska judars pass under andra världskriget, så att länder som ville avvisa dem vid gränsen skulle kunna göra det. Den 19 juni skrev Ola Larsmo i DN om hur det gick till – läs gärna!

P står för parkering och preventivmedel, men det är också ett mått på sannolikhet. I uttrycket sätta P för något står det ursprungligen för pest. Man skrev ett P på dörren till hus där det bodde pestsmittade personer, för att inga intet ont anande grannar skulle knacka på. ”Ich will ein P für das Haus schreiben” sa man på tyska om man hade blivit illa mottagen någonstans och inte tänkte komma tillbaka. Därifrån kommer det svenska uttrycket.

X står för det okända, det mystiska och det som kan vara vad som helst. Denna spännande bokstav finns med i Xbox och den gamla serietidningen Agent X9 och mycket annat. Som nytt namn på diskussionsplattformen Twitter är det inte särskilt originellt, men vad hjälper det när X är Elon Musks favoritbokstav?

Z är att betrakta som en symbol för krig och terror, skriver Expo, och berättar sedan historien bakom. Under invasionen i Ukraina målade ryska soldater Z på sina stridsvagnar – det finns olika förklaringar till varför, men den ryska krigspropagandan började använda det som symbol för ”za pobedu” – ”för seger”. Enligt Expo blev en 18-årig rysk dataspelstalang avstängd från en tävling 2022, när han ritade ett Z på spelplanen.

Å, Ä och Ö symboliserar inget särskilt spännande, såvitt jag vet. Däremot har prickarna över Ä och Ö blivit populära inom hårdrocken. Kanske bara för att det ser exotiskt ut på engelska. Heavy metal-prickar kallas de, eller metal umlauts, eller röck döts. Blue öyster cult lär ha varit det första bandet som dekorerade sitt namn med sådana prickar, och heter alltså Blue oyster cult egentligen. Det brittiska bandet Trojan satte prickar över O utan att ha en aning om hur det skulle se ut på svenska. Och Mötley crüe undrade när de kom till Europa varför fansen uttalade deras namn så konstigt. Snipp snapp snut, där var alfabetet slut. Tack för idén, Björn!